Kristallkronan

Jag har under många år haft den där tunga kristallkronan över mitt huvud. Klamrat mig fast vid den. Rädd att hamna under när den faller. Tittat på när den genom ett kristallregn slutligen släppte taget. Men nu är det bättre. Inga knivar kvar och inga manipulerande män. Men mamma dog.

Jag ligger inte ihopkurad bakom tvättkorgen längre. Gömmer mig inte i garderoben. Behöver inte begravas under madrasser och täcken för att slippa känna trycket över hjärtat.

Nu är det luften som ska besegras. Det tomma som ska fyllas. Vad ska jag bli? Jag måste bli någonting. Från att ha varit den där lilla lilla som gömde sig och lät sig bli slagen ska jag vara stor. Ingen som kräver någonting förutom jag själv. Och kraven bygger en ny kristallkrona som svävar över mitt huvud. Utom räckhåll, tung och skör. Jag ska nå dit. Äga den. Visa honom att jag kan.