Det var den sista helgen med mina grannar. Deras kompis Moritz var på besök från Berlin. Han skrattade och sjöng hela tiden. Solen strålade och vi drack GT medan vi väntade på att deras utställning skulle börja.
Efter utställningen gick jag och hämtade Isabel och Nicole som kom från Stockholm. Och medan Lutz, Stian och Moritz var ute på klubb förberedde vi en ceremoni i studion. Vi skulle lura dem att Isabel var en slags ceremoniell meditationsledare och att just den här kvällen var det en "very special night" när planeterna stod helt rätt och vi skulle hitta "our inner child". Vi målade oss i ansiktet och ställde upp värmeljus i formen av en blomma där vi alla skulle sitta. Vi gjorde även en väg med värmeljus fram till väggen där vi ställde fram målarfärg. Man skulle när som helst kunna gå ut cirkeln och skriva ett ord eller rita en känsla. Vi till och med övade på ceremonin en gång och jag fick spela killarna som bjöds in i cirkeln.

När de äntligen kom stirrade de på oss som vi var spöken. Isabel bjöd in dem i cirkeln och berättade lite om planeterna och att vi skulle börja ceremonin med att vara våra inre barn. Alltså, de barnen vi själva var för typ tjugo år sedan. Jag pratade bred västmanländska om någonting, förmodligen kottar och kåda. Isabel grät. Sedan var det Nicoles tur att leda ceremonin. Vi skulle nu blunda och stå i positionen av vårt inre träd.
När vi öppnade ögonen igen såg vi hur Stian och Moritz smög ut genom dörren. Kvar låg stackars Lutz i fosterställning som en fallen gran. Vi fortsatte ceremonin med dans. Ett tag så hade tydligen mitt ben börjat brinna och Nicole ropade: "You're on fire!" och jag hade bara lett förtjust och dansat vidare.

Morgonen efter kom Lutz och Moritz förbi lägenheten. Vi var alla klädda i vita nattlinnen och de tittade på oss lite oroligt. Jag var tvungen att säga någonting.
– Förlåt, men det var ingen riktig ceremoni. Vi bara lurades. Isabel har inte lärt sig någonting om ceremonier och planeter av "Native American indians in California". Men så sa du så fina saker Lutz, det där om hur barnet är en främling först och sedan älskar man det, så vi kunde liksom inte säga att det var på skoj.
– Damn. I remember thinking like, here are three beautiful girls and they are ALL psycho.

Vi spenderade dagen med att titta på Bergens sevärdheter: gränderna vid hamnen där jag bor, botaniska trädgården, heroinistparken. Vi åt räkor på Bryggen och tog linbanan upp på Berget. På kvällen åt vi middag i min studio och sedan gick vi till Landmark. På vägen hem träffade jag Aston från Jamaica och han följde med till studion. (Det är han och hans reggaekompisar som jag kommer hänga med nu när grannarna åkt.) De andra hade mött en tjej som blivit rånad som de hjälpte och jag och Aston fick dansa själva en timme. Han hade leendet upp till öronen och ropade: "This is the dance of the year!"

Morgonen efter skjutsade vi Isabel och Nicole till flyget och sedan åkte jag och Lutz och Moritz långt ut i skogen.

Jag och Lutz på deras balkong.

Moritz och Stian.

Så här glada såg de faktiskt ut nästan hela tiden, dessa mans-människor som Gud skapat.

The ceremony.

Jag visade dem mitt favoritträd.

På den här bilden har vi sprungit före små barn för att få bästa platsen på linbanan.

Solnedgång i min studio.

Lutz ville prova min hippieklänning.

Aston åker runt i världen och köper snygga slipsar.

Våra lägenheter i bakgrunden.