Spårmännen

Hon springer före nedför backen till stugan där hon bodde i somras. Nu är den full av undanstuffade möbler. Hon öppnar grinden och fortsätter springa genom kohagen, uppför rullstensåsen och vikingakyrkogården. Han är strax bakom. Han klättrar högst upp på en av gravhögarna och hon leker inte nudda mark på en grav formad som ett skepp (står det på en informationsskylt, men det ser mer ut som en trött kuk). Hon sneglar åt hans håll och upptäcker att han står och tittar på henne. Hon tittar tillbaka och de står så en lång stund.

Det kanske är han ändå.

De klättrar upp i en gammal död tall och röker varsin cigarett med utsikt över åkern och solnedgången. De sista strålarna samlas borta vid stranden och järnvägsspåren och de går balansgång över rälsen. Han har sin tjocka yllerock och hon har bara en tunn vårjacka.

I kärret ligger spårmännen med sina tuvor till skallar och väntar på skymningen då vattnet sjunker och de får armarna fria.

– I åttio år har de legat där och mumlat med varandra nu. Skulle inte järnvägen ligga där så skulle de försöka ta sig upp till stugan om nätterna, säger han.