Det är bara jag och Lutz kvar. Det är den sista natten och vi sitter i min säng och delar på en flaska bisonvodka. Vi pratar om dem vi saknar där hemma. Lutz visar bilder på sin son. Han säger det där igen. Om hur konstigt det var när han höll den där lilla främlingen för första gången och plötsligt älskade honom över allt på hela jorden.

Det är svårt att gå och lägga sig sådana här kvällar. När man inte vet när man ses igen och man har kommit så nära. De har gett mig hopp om mänskligheten och kärleken, dessa fantastiska män som gett mig kramar när jag varit nere, tvättat åt mig, gjort smörgåsar och fått mig att skratta så jag gråtit. När jag vaknar nästa morgon har han lämnat en lapp på golvet vid dörren.