Ensamhet

Jag har tänkt på det här med ensamhet.
Ikväll är ensamheten tystnaden sånär som på bruset från Nynäsvägen.
Då och då någon som går i trapphuset. En fotstegstrumvirvel, igenslängandet av
dörren blir ett sista slag på symbalen.
(Det är inte dina fosteg. Inte din virvel. Inte jag som stänger dörren.)

Det är kallt i min lägenhet. Någon har satt en spärr på elementet så att det inte
går att höja till mer än värme nummer sju. Jag är förkyld när jag vaknar på mornarna.
Tar ett varmt bad. Karet är så litet att jag måste lyfta knäna över ytan för att kunna
doppa håret. Min tvål är diskmedelsgrön och luktar eukalyptusblad. Jag hållen andan
under vattnet ock tänker på koalabjörnen jag fick hålla på ett ZOO i Australien.
Han bajsade grönt eukalyptusbajs på min vita blus.

Jag plockar upp kläderna jag tidigare slängt på golvet. Hittar ett par udda raggsockor
och min klänning som ser ut som ett nattlinne, i tyget ett minne från New Orleans,
ett hål efter tappad aska. Jag ställer tekopparna i diskhon (alla dessa tekoppar),
tänder de sex stearinljusen i mammas silverljusstakar. Ljuset från dem reflekteras i
de gamla fönsterrutorna, dansar i burspråket. De mörkröda rosorna han gav mig sänker
trött sina kronor mot köksbordet. Bladen torkar och krusar sig. Jag lyfter dem ur vasen
och hänger dem i fönstret ovanför ljusen. Blomnackarna rätas ut igen.
De kommer stelna så. Raka, stolta bevis på att någon älskat mig.