Trädet

Jag är skogsfetischist. Jag älskar träd i alla dess former, kanske mest björkar. Eller gamla ekar. Fast starkast minnen har jag av granarna. När jag var liten följde jag med pappa när han röjde i skogen. Den är ett böljande mörkgrönt hav runt stugorna och ladugården. Som en kung satt jag på de fällda granarna, nu kunde jag äntligen nå klasarna av kottar jag suktat efter högt där uppe. Jag andades lukten av granen tills jag blev yr. Årsringarna var fler än jag kunde räkna till.

När jag rymde hemifrån var det till skogen jag sprang och kröp under grankjolarna så att ingen skulle hitta mig. Täljde pinnar med min morakniv tills magen började kurra och jag kröp fram ur min gömma med kåda på fingrarna. Kådan som mamma berättade blev likadana pärlor som dem i hennes halsband om jag bara sparade dem tillräckligt länge. Mina ihoprullade kådabollar la jag på ett hemligt ställe jag har glömt för länge sedan. Kanske hittar någon min skatt en dag.

Jag praktiserar på tidskriften 00TAL och nu den 30 November anordnar vi Stockholms poesifestival. En av mina uppgifter är att fixa ett träd. Temat för mitt träd är flykt.

För att jag flydde till träden. För att jag fortfarande flyr dit.
Om än mest i fantasin.
I trädet ska det hänga dikter till alla som vill ha.
Jag ska bygga ett fågelbo.
Och jag ska rista in ett namn.

Trädet utanför mitt fönster. Löven på marken är ännu fler nu. Och han är någon annanstans.