Hon var med en man i en skog i vintras

Hon vet att jag kan fly in i fantasin nu. Hon skapar dikt av verkligheten för att hantera den. Och den blir inte lika viktig längre. Hon åt middag med honom igår och de pratade om det.

Det är väl samma sak med musik antar jag. Man lär sig hantera verkligheten, ensamheten, underhålla sig själv, sa han.

Hon lever två världar. Den ena är den fysiska, möten med andra, kroppen. Den andra bygger på hennes vardagliga liv men där går hon över alla gränser. Som ett litet barn testar hon dem.

Ibland glider fantasivärlden över i den verkliga. Ett tag i vintras träffade hon en man i en påhittad skog. De möttes där och skrev till varandra hela dagarna. Lifterskan var en björn och han var en bäver. De visste att de aldrig skulle kunna träffas i verkligheten, men det som hände där, vad var det?

Bävern: Vad gör björnar?

Björnen: Vi går och lägger oss och så vaknar vi när blåsippsknopparna kikar fram. Allting som händer där emellan är en dröm. Jag drömde om tussilagos inatt och nu när jag gick till tvättstugan hade den första snön kommit, så det kanske har börjat nu. Jag har hört ryktas att bävrar lever längre i fångenskap, att de äter näckrosor och att de håller på att bygga bo nu, stämmer det?

Bävern: Tambävrar föredrar naturligtvis näckrosor. Bävrar som lever i det vilda byter inte bort de nedfallna trädstammarna för allt i världen. Bark är svårmält. Kanske är det förklaringen till skillnaden i livlängd. Vilda bävrar lever kanske inte lika länge, men under den tid de lever ger de allt. De är helt kompromisslösa. "Allt för konsten", kan man höra dem skandera innan de ger sig ner i det kalla vattnet på jakt efter ett nyfallet träd.

Björnen: Jag har provat på att vara både vildbjörn, cirkusbjörn och björn i bur men jag verkar inte passa någonstans. Jag vet att jag gillar skogen, men äventyret lockar också. De säger att jag är en drömmare, jag vet inte om det är något bra, på dem så verkar det inte så, men jag tror att det är det jag är, en drömsk björn som gillar mjölk.

----

Björnen: Jag saknar att visa pälsen för min favoritbäver, skogen är tyst ikväll. Bara lite prassel från frusna löv, ett dovt ljud av en hackspett som letar efter kvällsmat, eller kanske är det du som fäller träd långt borta. Har du läst min text?

Bävern: Ska läsa så snart jag kommit åter från nattsömnsskogen. Det jag har hunnit läsa är vackert. Intill galenskap vackert.

Bävern: Du gör ont i mig just nu. Blir lycklig av att bli ledsen av dig.

Björnen: Varför blir du ledsen av mig? Ska du också fälla timmerstockar nu? Du om någon borde vara bra på det.

Bävern: Vet inte. Är nog bara lite upptagen av dig för tillfället. Och jag vet inte varför egentligen. Det har hänt så lite ju... och så väldigt mycket.
I vår skog.

Bjjörnen: Mm.

Bävern: Måste sova nu. Stoppa vitsippor om dig, så hörs vi snart. Jag finns där vattnet porlar och träd fälls.

----

Bävern: Jag kommer fortsätta att drömma om dig. Hämningslöst.

Björnen: Och jag har redan börjat.

----

Hon har alltid levt parallella liv, hon var ett sladdbarn ensam på promenad med påhittade vänner och pojkvänner. Hon gömde sig på vinden och drömde sig bort. Det är kanske just därför hon älskar honom, för att han kan följa med in i det där parallella, där vardag blir magi och verkligheten obetydlig.