Dom dyker upp mot slutet?

Judith väntar i Berzelli park. Hon har blommig klänning och strumpbyxor, utsläppt hår över en grön kofta.

– Hur gick det med tanten?

På tunnelbanan dit satt Lifterskan mittemot en tjock kvinna och smsade med Judith.

Jag tittar på en kvinna med en röv som en flodhäst.

Wow! Fråga hur hon hamnade där

Hon äter matlåda på tunnelbanan. det är nog det.

De går in på Lilla Bukowskis, det är visning av sommarkollektionen. Tar varsitt glas vin och sätter sig i fönstret på övervåningen på varsin sida om en 10 000 kronors väska från Louis Vuitton.

– Jag tror inte att jag är förälskad längre, säger Lifterskan.
– Han kanske är en gammal dyr resväska nu?
– Ja, kanske det. Med vackert slitage men alldeles tom inuti. Han har tappat sin magi nu när han betett sig så där. Som att han var så full av allt möjligt vackert förut men varje gång han rest bort så har han glömt kvar saker där han varit. Sist jag såg honom förstod jag att han var kött och blod, ingen dröm. Bara en ganska sorgsen man som aldrig lyckas hitta hem.
– Det är som det där du skrev i våras om hur du packat resväskan till hans hemstad. Fast tvärtom, att han packade ur varje gång det började brännas, varje gång han sa att han älskade dig, varje svagt ögonblick han friade.
– Kanske.
– Jag drömde om min älskare i Paris inatt. Han skällde ut mig för att jag var tråkig och jag bara Förlåt, Förlåt! Och sedan knullade vi och han sa att till och med det var tråkigt.

De skrattar så att tanterna med sitt gråa krull gömt i dyra hattar vänder sig om och surar avundsamt.

Efter tre glas vin går de genom parken till Riche och sätter sig i Lilla Baren.
– Vet du att cellerna börjar dö när man blir 23? Jag vill inte bli äldre. Jag vill stanna så här, säger Judith.
– Det är inget farligt med att bli äldre, man får bara karaktär. Det är för att man växer inuti också. Allt man går igenom.. som att man trampar upp ett landskap inuti.
– Jag skäms ibland för att jag levt så skyddad. Ingenting hemskt har hänt mig någonsin.
– Det kanske är meningen att du ska vara skyddad. Det märks att du varit det. Som att ett barn har fått leva kvar fredat i dig.
...

– Om jag skulle vara ett landskap skulle jag vara en kurbitsmålad knullkulla.

De tar röda linjen till Telefonplan och Konstfacks vårfest.
– Jag känner mig som en blomma. Synd att det alltid ska vara i slutet av kvällen som de dyker upp, suckar Lifterskan när de står i toalettkön.
– Ja, när vi har blivit krukväxter.

Judith försvinner i myllret och Lifterskan hamnar bredvid en full hårdrockare som hela tiden råkar komma åt hennes bröst. Hon ger honom sin halvfulla ölburk och går till tunnelbanan.

Då dyker han upp. På perrongen, Lester, med sitt mörka skägg och sina solbrända kinder. Lifterskan följer med honom hem. Hon sitter på hans afrikanska springbock-fäll och han ger henne mojitos och ost mot att hon skriver hans namn på sitt bröst. De sitter där tills golvet är fullt av tomma vinylfodral. Klockan tre tar han fram ett par boxershorts åt henne att sova i. I taket ovanför sängen har han hängt upp ihopknugglade papper i fiskelinor, fastsatta med silvertejp i taket.

– Det ska föreställa moln, säger han. Ibland ramlar de ner.