Hemligheten

Hon kommer inte sova på nätterna den här första sommarmånaden.
Hon sitter där i sitt kök och skriver sina texter, lämnar spår. Ju fler de är desto lättare blir jag att hitta, tänker hon.

Man skulle kunna tro att hon känner till hemligheten.

Hon har inte ens tid att leta efter kärlek längre. Hon ägnar all tid till den kärlek som inte upphör bara för att människan som burit den försvunnit. Den måste gå igenom processen, skrivas om, strykas över, raderas, komprimeras, fyllas i tills det blir den sanna texten: Essensen av just den kärleken på pappret framför henne. Det kan vara en rad, en sång, en redan dammhöljd bok när hon lägger pennan ifrån sig.

När den här sommarmånaden är slut kommer hon kunna gå vidare utan att slösa bort tiden som varit. Tills dess skriver hon på nätterna.

Det är det enda sättet att behandla min kärlek med respekt, tänker hon. Den kan inte bara lämnas i rymden. Kanske är hon rädd att den kommer att samlas i ett moln över hennes huvud då, bli en tung skur som tvingar henne att klä av sig själv, hänga sig själv på tork i något gammalt surrande skåp.

Den här tiden kommer de hon träffar bara bli sekunder, ord i hennes texter om den kärlek som varit, upplösta till en enda varelse hon bara träffar på nätterna.

Hon känner alltså till hemligheten att denna Hon kommer dö snart. Det är dags för henne att byta skepnad. Kanske är hon rädd för denna okända person som åtar sig hennes kropp när hon är färdig.