Låt mig ingenting annat än vara lite mer än bara människa

Han är ingen man
han är en skimrande insekt
som förökar sig i kokonger

insvept i lakan

Hon står
framför spegeln med
handflatan mot glaset
en avbild av sin mor
en minnesbild av en mor
en erinran av en far
en spegelbild av skalvet

stjärnorna är knotten över ormbunkarna
tunna vingar som blänker i solskivan

minns du när vi var då
var
självlysande himlakroppar

korkskruvar
minns du

ljudet var
flaskorna
var
glasen

halvt urdruckna under lakanen
en hågkomst av våra huvud och bål och lemmar

Han är en dröm
det här är verklighet
du är starkare än han tror

saltvatten
i träets röda springor
hon håller ärmarna över händerna

om sig

Hon skäms lite
över sina spöken

de vet precis hennes explosioner
av ekollon i hög

Låt mig ingenting annat än vara
lite mer än bara människa

Vågar jag bli kär i dig igen? frågar han

Om det inte vore för att du är så
bleknande

för att du
ställer kärleken i förhållande till massan
jämför den med sig själv

Så ja.