Som blålera låter det ordet men jag säger det inte än

Jag vill skriva någonting till dig om underjorden. Jag tycker du hör hemma där. Där jorden har spår av eld. Djupt ner där du och jag ligger som ädelstenar i blålera.

När jag kom hem igår drack jag allt jag hade kvar och jag låg på golvet på rygg och det snöade lappvantar utanför fönstret och du fanns i alla lyktorna.
Jag tänkte att jag aldrig vågar säga att jag gillar dig.

Att jag vill göra om det igen.

Men du säger bara saker om Honom och jag säger saker om Honom. Och jag ger dig saker som du ska ha på ditt rum. När du vaknar vill jag vara din tomma flaska; stå och glo på dig och du ska spela sorgsna melodier i min hals. Jag tänker vore det här en saga var du i mig och jag var ljus och genomskinlig som glas. Ett skepp instängt i en flaska som är jag där du är både skepp och kapten. Jag säger högt till taket att Det borde vara vi men du är du och jag ligger platt på marken. Du verkar inte se mig ändå för du slinker undan så lätt du tittar så fort och så tittar du bort igen och du böjer huvudet neråt och det låter som du sjunger när du säger att jag är fin. Jag vill säga att Du och jag kunde vara någonting speciellt. Om du låg bredvid mig på marken och min hand slutade i din och snön som inte smälte på dina kinder samlades i dina ögonbryn. Jag vill säga till dig att Om vi inte brydde oss om dem och deras kyssar så skulle vi bli lyckliga du och jag.

Och jag sa samma sak till Sjömannen. Att han aldrig blir lycklig så länge han tänker på mig. Att han inte skulle vänta på mig fast jag bad om det. För jag skulle ändå aldrig välja honom. Han ville kanske det men jag låg på rygg i havet och följde tidvattnet och osynliga linor drog i mig. Jag sa När jag lyser av mareld kan ingen nå mig. Då är jag över kärleken. Jag är någonting annat och då är ingen värd mig. Det är då jag tänker på det där ordet ingen någonsin hört förut och det är så vackert det där ordet att jag aldrig behöver säga någonting annat. Det ska spridas med en visklek genom staden tills alla blir tysta. En enda gång vågar man säga det och sista bokstaven klingar liksom tårar över gatorna och smälter snön. Gula spår av ord och hundar.

Och jag vill säga till dig att Vi ska inte bry oss om vi somnar ensamma ibland. De sjunger för oss fastän vi inte är där. För det gör de. De sjunger och de tänker på oss och vi skulle höra det bara vi vågade tänka högre om oss själva. Och då skulle vi inte behöva dem. För det är ändå deras tankar som vi vill ha mest. Eller hur? Och deras sånger. Och när de någon gång rör vid oss får vi tänka att det ändå inte går att få nog av det och att det inte ens räcker med mycket. Att vi ville dö när vi låg på deras bröst. Vi ville egentligen vara inuti dem som att de vore våra snäckskal där vi var gruset, på botten av havet tills åren gick och det brann från botten och dyn och lavan svalde oss till stenar.

Vi ville att någon skulle hitta oss så. För vi visste att de skulle förstå att hur hårda de än gjort oss så är vi vackrare om vi finns inuti dem än bredvid.

Du sa att jag var fin i min klänning. Men den är så tunn. Du har ingen aning. En låt till och jag faller isär. Det här är min sång till dig. För dina tunna armar och tunga ben. Och ditt hjärta som sjunger isär och är en mussla i havets djup. Det är så tyst här. När lapphandskar faller. Det är så tyst när jag tänker på dig.