I morse vakna jag av solens första strålar
du låg bredvid och plirade mot mig
och jag blundade, gnuggade ögonen och tänkte
Borde inte du ha en annan här än mig?

När vi gick ut från dig och kom ut på gården
och Sverige kändes som ett helt nytt land
så stoppade jag min vante i din ficka
sa att jag frös för att du skulle hålla i min hand.

Och våren glänste över oss den här dagen
och du sa Du, du får nog stanna här med mig.
Jag hade stråhatt, lågskor och min jacka uppknäppt
du pekade på krokusar och sa De liknar dig.

Vi stannade i parken på väg ner mot centrum
du visslade en sång och jag slumrade mot dig.
Du var vacker som den vackraste av blommor
och jag undrade om du tänkte samma sak som mig.

Att jag kunde suttit där tills det mörknade
för att du skulle hålla armarna runt mig.
Att kanske får jag några extra fräknar

kanske är det sista gången jag ser skymten utav dig.

Ibland är sjön här stilla, ibland går vågor flera meter höga
och det för med sig männen som jag älskat hem till sig.
Och bergen som det i årtusenden har piskat hårda
väntar på att jag ska vända om och ångra mig.

Men jag ska ta sats och jag ska hoppa och jag ska simma
Och om jag drunknar, slår i botten, slutar andas,
så får jag göra det med dig.