Jag sitter på golvet i trosor och bar överkropp. Du har rullat en joint till mig och jag tar ett bloss, lutar mig mot sängkanten. Det är varmt i rummet, elementen forsar och träet känns svalt mot min rygg. Du står upp och spelar trumpet för mig. Jag blundar och blir en lindansare. Gör dödshopp mellan notraderna när du drar efter andan.

När du är färdig lägger du försiktigt ner trumpeten på heltäckningsmattan och sätter dig bredvid mig, lägger armen om mina axlar och drar mig närmare. Jag lägger handen i din och du låter vart och ett av dina fingrar greppa mina. Våra händer påminner om en död krabba jag såg när jag bodde på stranden i Indien, len och rosa var den, som en hårlös spindel. Jag kan se våra bara överkroppar spegla sig formlösa i den korroderade mässingen i instrumentet på golvet.

Vi pratar om Dizzie Gillespie och Chet Baker. – Vi är astronauter, vi och jazzmusikerna. Och vi är på månsafari, säger du och skrattar.
– Vet du att ni dör tidigare än andra musiker, ni trumpetare.
– Gör vi?
– Ja. I lungemfysem. Det är ni och vi glasblåsare. Våra lungor klarar inte av det.
– Eller så trillar vi ut från era fönster. Chet Baker gjorde det, från ett hotellfönster i Amsterdam. Du var bara sju år då, så du minns nog inte. Jag var tio och jag minns att min pappa grät. Han tyckte om jazz pappa. Han var arg, men bra musiksmak det hade han.
– Vi kommer aldrig dö. Inte så länge vi stannar här.
– إن شاء ال