Din mor trodde hela sitt liv att hon var en liten blåmes men egentligen var hon en fet vacker kråka som förmörkade dina dagar, så som feta fåglar gör. Hela din barndom låg ditt ansikte i skugga och du var alltid lite kallare än dom andra.

Det var det där svala hos dig som gjorde barnen rädda. Det hände två gånger att de försökte sätta eld på dig. Ärren är tjocka som daggmaskar, bildar underjordiska gångar längst de punkterade venerna på dina armar. Där pulserar blodet som en syndaflod, bubblar och fräser sig svart in i lungorna. Bläck, du andas bläck och du är motorvägar bort.

Det är det avståndet som får mig att vilja vara nära dig.