Han säger:

– Det är lite som att komma tillbaka till en brottsplats när jag vaknar bredvid dig. Man vet att det förmodligen innebär trubbel och blir det trubbel så blir det en jävla massa trubbel. Men man kan inte låta bli, se dig igen, i dagsljus, vad man har ställt till med. Det har redan hunnit vara en massa andra tjuvar där och tömt huset och slaktat karossen. Men skalet är kvar, och står och ekar efter innehåll.
– Jag är ett skal?
– Men alltså, de har ju inte hittat skatten.
– Skatten?
– Skatten. Det där som du har.

Jag vänder mig bort från honom.

– Jag önskar att jag kunde hjälpa dig, säger han.
– Jag med. Jag… det finns saker som män har berättat för mig som är så otäcka att jag måste blunda när jag tänker på det, som om det skulle hjälpa.
– Jag vill inte veta, säger han.
– Bra. Jag skulle ändå aldrig berätta för dig. Jag vill inte uttala det, jag är rädd för att orden skulle eka här inne i det här rummet tills vi var tvungna att gå härifrån. Och jag vill inte, jag vill inte lämna dig.
– Jag är ju inte ens här, säger han.
– Jag vet det, du behöver inte berätta det för mig. Men en dag kanske du vågar komma tillbaka till mig.

Det var flera år sedan vi satt på hans balkong. Det fanns bara en stol och jag satt i hans knä och vi delade på en cigarett. Häggen blommade. Tänk så hade jag stannat där. Då skulle inget av det här ha hänt. Men, hur konstigt det än låter så tror jag att jag behövde gå igenom det här för att veta vad som är på riktigt. Nu vet jag det. Han till exempel, han var på riktigt.

– Jag är ingenting. Jag har ingenting, säger han.
– Du har mig om du vill ha mig.
– Du måste förstå. Jag var så förälskad i dig.
– Jag vet. Men jag kunde inte då.
– Jag förstår det nu, jag förstår vad du gick igenom. Men det gjorde så ont.
– Vad är du så rädd för?
– Jag är rädd för att allting som jag någonsin har velat ha har jag förlorat. Som om allting jag rör vid blir… jag liksom flyter ut.
– Så nu dricker du istället? För att fylla i konturerna?
– Ja. Men det gör du med.
– Ja. Men inte här.
– Så det är därför du är här varje kväll?
– Ja, jag är trygg här. Jag kan inte vara hemma. Det är så ensamt. Elementen som rinner. Bruset från Nynäsvägen. Lukten av grannarnas middagar som tränger in under dörren. Jag blir tokig av det. Jag måste skriva mig in hit så att jag får vara med dig.
– Vad är det du ser hos mig egentligen?
– Jag vet inte, jag kan inte beskriva det. Jag vill bara vara nära dig.
– Men jag är…
– Det spelar ingen roll om du mår dåligt. Och jag tror inte att jag kan rädda dig… eller kanske gör jag det. Men jag är rädd för dig också.
– Ge det lite tid.
– Jag har inte tid. Jag kan inte vänta längre. Om du inte kommer hit så åker jag härifrån. Det måste finnas någonstans där jag kan vara där det inte brusar så här.

Avstånd.

– Vad gör du?
– Ritar.
– Får jag se?

t Sex fåglar, en död
t En fågel, en död
t Fyra fåglar, fyra döda