Jag sitter på sängen i rummet i Staden. Sänggaveln är gjord i något slags träimitation. Körsbär kanske. Överkastet och täcket ligger på heltäckningsmattan. Du har lindat lakanet om dig i sömnen. Madrassen är full av fläckar. Cigg, blod. Du ser ut lite som en av profeterna, Jesaja, Jeremia. Eller nu ser jag. Du ser ju ut som en hund där du ligger och rycker, som om du jagade någonting i sömnen. Du gnyr. Jag tänker: Nu skäller han snart. Snart växer svansen ut. Och huggtänderna. Och tungan blir lång och platt som en lövbiff.

– Vet du, jag skrek inte när mormor dog, säger jag och du vaknar, tittar på mig.

– Jag skrek inte när jag fick reda på att mamma var död heller. Som om att jag skämdes för mycket för att göra det. Hörs man inte syns man inte. Tittade någon på mig förut så blev jag knallröd och munnen liksom fladdrade när jag försökte le normalt. Jag sa: ”Min mamma är död.” Lugnt och sansat och plockade ihop mina saker. Satte mig i bilen och åkte rakt ut i rymden.

Mamma var instängd i ett svart hål inuti mitt bröst. Jag skulle aldrig få se henne igen. När jag vaknade på natten och insåg att det inte var en mardröm, att min storebror verkligen hade hittat henne död i sängen, öppnade jag bara munnen och sa hennes namn, tyst. Mamma. Mamma.

Mitt rum fanns i den delen av huset som pappa byggt ut. Den ena väggen var byggd av mexitegel, jag ville ha det så, inga tapeter, det var grunge så. Jag hade tejpat upp en stor affisch på Kurt Cobain, den där han satt med sin akustiska gitarr och rökte. Han hade svart skinnjacka med långa slitna muddar och sitt stripiga hår fäst bakom öronen. Under honom stod det: Kurt Cobain 1967-1994.

I taket satt fortfarande de självlysande stjärnorna som jag och Emma klistrade upp när vi var små. Vi hade stjärnor under ögonen också, som Henrik Berggren, som vi snattat på Panduro Hobby. I en krok i taket hängde en docka jag sytt i slöjden. Huden var i rosa blank trikå. Svarta kängor, svart bombarjacka och gröna byxor av fleece. Ögonen på den kala skallen var broderade kryss, han hade en pil från min storebrors darttavla instucken där hjärtat skulle ha suttit om han vore på riktigt. Han hängde i en snara från halsen, Nassesvinet. På andra sidan väggen hade mamma somnat in.

Ibland, innan det här hände, brukade jag låtsas att vi pratade med varandra. Jag låg vänd med ena handen mot det skrovliga svala teglet och jag berättade för henne om hur det egentligen var: – Igår, när vi var hemma hos honom fick jag låsa in mig på toaletten. Han stod utanför. Först skrek han. Och sparkade på dörren. Jag tror det gick hål på utsidan, det lät som det. Jag satt gömd bakom tvättkorgen, på golvet tills han blev tyst. Eller, det lät som han grät. Sedan blev han tyst. – Förlåt. Förlåt, du. Jag är inte arg längre. Kom ut snälla du.

Till slut låste jag upp dörren. Han satt utanför på golvet. – Förlåt. – Du är så jävla dum mot mig. (Jag borde hålla käften) Det var sista gången du gör så mot mig. (håll käften). Jag ska fan inte vara rädd för dig nå mer (men för i helvete håll käften.) Släpp mig! – Nej lämna mig inte… jag älskar dig, ge mig en kram. Vill du inte att jag ska trösta dig, va? Svara i alla fall så att jag vet… vill du att jag ska gå härifrån? – Ja… – Förlåt, förlåt, förlåt! Så började det om. Fingrarna in i munnen, han slet och läppen sprack. Jag visste att jag skulle få stora blåsor. Sedan knuffade han i mig i duschen, han… han spolade mig med iskallt vatten mamma… han säger att ingen annan kommer tycka om mig så som han gör, ingen annan kommer vilja ha mig.

Inte förrän jag var full slutade munnen fladdra. Varför skulle jag vara så jävla nervös för? Jag hatade det. Jag hatade mig. Men det var som att självföraktet och självförtroendet bytte plats i takt med klunkarna. Full på skolbussen, full i parken, i rökrutan, på Mc Donalds, på Elias balkong med spyhinken. Minns när Micke tappade sin keps där, så jävla äckligt. Och Elias sköldpadda som låg stenad bland ölburkarna i terrariet. Jag brukade stå inne på Elias toalett och prata med mig själv i spegeln. – Vad snygg du är. Jag drömde om dig inatt. Jag är kär i dig. Kan du inte följa med ner i källaren. Snälla snälla, bara lite. Vi behöver inte knulla. Men jag är så jävla kär i dig. Bara en liten stund.

– Har du aldrig skrikit?

– Jo jag skrek till slut.

Då när den där mannen hyssjade och drog pekfingret över halsen.

Då skrek jag hennes namn.