Tjuven:

Så, Casarsa, säger du och jorden blöter sig uppför kullarna, slankar ut och öppnar sig, det är ett derivat säger du, och får sol i munnen. Inte som att födas första gången, men kanske andra, tredje, denna gång ifrån någonting annat, det egna moderskapet kanske, där strömmarna värkt på andra sätt, andra spasmer i de kladdiga musklerna och du slickar saltet från marken, du suger upp vätskan ur gräset och skär ett litet snitt över läppen.

Men du är en moder av något slag, säger du och jämför kroppen med sig självt, en föraktfull spegelbild, en dubbelhet som du har svår att ta till dig. Man ska ha ett av allt, och helst inte ens det. Anatomin smickrar inte dig, du gräver i marken efter mineraler, skär i klipporna efter det gnistrande du vet ska finnas här. Att se dig så i dagsljus gör mig våt i munnen, jag kan inte hjälpa det, jag vet inte vad det betyder, jag har inga önskemål här med dig, din kropp, här där vi står solkattade från Saturnus med mytologierna som tvättade pengar i fickorna på våra rena byxor.

Det är tydligt nu, att du rör dig bland ikoniska föremål, fruktbarhetstecken, krigsgudsrekvisita, skördesymboler men du förstår precis som jag att menstruationen inte är symptomatisk för fortplantning, snarare ett produktionsfel av slarviga divina som suttit för länge på teatern och sytt kostymer och insett att jag slipper göra det här förevigt, alltså denna eld!, jag slipper repetera rymdens algebra, stjärnornas lingvistik; vi skär upp henne här, syr in ett par stygn, gör en söm som får kroppen att vecklas ut ur en annan. Så, i din mage, bland spirituella säkerhetsnålar och falska fiskodlingar uppstår Eli, kullarnas rullningar, åskornas moln, daggen ljusdränkt, anarkiska formula, pistiller, kapillärer, idiom, duggregn, tisdagsmorgnar, och du slipper ansvara för detta, du ska bara ge regi och skriva böcker.