Tjuven:

Det var här någonstans du började, i den blodtunga skogen av hus, mörka i rötterna och dövande lystra där de närmade sig sin himmelska plym.
Cumulunimbus, kallar ni staden där hjärtat är en fästing i Gud. Så oförskämt att berätta detta, jag vet.

Men nere på marken sprakade det av sylvassa strålar som trängde in, man kunde träffas i bröstet och ta fyr, man kunde skäras ut ur sitt eget ark.
Så minns då denna ark, tung och förhistorisk, där unga rokokokåta män stått på lur, sminkade i vitt och andromedagrönt, ögonvåta i sitt kejserliga slagg.

Man ska akta sig, Parisiennes, för det kejserligas slagg. Inte bara parfymera stanken eller blott med vätska vaska dessa plagg, inpyrda i rök och sly, som täcker unga kroppar; elastomer, alltså böjliga atomer, rörliga ljus som glödspiraler, nödsignaler över något fördärvat hav i storm.

Till marken faller vackra fågelbomber nu, med brösten stoppade med knarkigt vax. Vi ödelägger städerna så här, vi åderlåter kropparnas tjack,
vi förflyttar oss i syd till slätterna strax.


Lifterskan:

Det var där någonstans du slutade. I en köttrymd inuti en uppspänd magblåsa. Du spelade dina första och sista melodier på navelsträngen och klämdes ut i det som andra kallar ljus, men du varken bländades eller skrek. Du blundade när de lyfte dig upp i luften och firade din ankomst – som om du tillhörde solen. Din moder viskade, öppna ögonen bara lite grann, så att du ser vem jag är som äger dig nu.

Men nu står du här i dörren och du blinkar inte ens. Dina ögon tåras, och det är inte nålarna, de har du inte sett ännu. Det är jag, låt mig säga det nu Gud, så som du med din egen blasfemi, att jag är större än själva födseln för honom.