Jag kommer ihåg att det stank när vi åkte förbi städerna med pappersbruk.

Det är så det luktar när du har tagit av mig min tröja och rör vid mig så att jag glömmer hålla andan. Hade du vetat det, att massan skulle rinna ut som ektoplasma, att rummets tapeter skulle bli spegelbilder av en ruttnande kropp, skulle du sagt att vi är lika som likmaskarna nu? Att vi ska göra jord av det här helvetet och blommor ska växa ur nekrosen. Av min hjärtvävnad och mina ruttnande jävla exotiska frukter.

Nej, apoptos, säger du. Det kontrollerade självmordet. Cellerna tillkommer och försvinner, precis som dagarna. Kroppens innehåll har bytts ut, och ditt hjärta det har spolats rent, kramats ur. Som att byta kropp, och börja om. Och du luktar inte illa.


– Kanske är det alltid början, förruttnelsen av historien.
– Va?
– Kanske är det alltid början, förruttnelsen av historien.