Tjuven

Orkanen, jag är hos Tjuven i Malmö. Det är fint, vi skriver dikter och dricker whiskey och går ut med hunden i Tivoliparken. Det är vår här. Gatumusikanterna sjunger playback och människorna stirrar in i solen som om de vore dårar. På natten är torget utanför fullt av rutten frukt och maffia. Han har en guldklocka på väggen som står still, en bokhylla med diktsamlingar av Pasolini och en italiensk vinthund som sover ihoprullad vid min hals.

*

Tjuven: Man ser på boken. Man stänger den. Man öppnar den igen. Man tittar i den. Man läser detta:
Abdallah, din sträng av gläns från munnen, din mun som mumlat mig i sömnen. Nu är det du som faller ur din egen kropp.

Lifterskan: Kom så drar vi linor mellan ebb och flod.

Tjuven: Och han förstod. Han var den skyldig till så lite blod, en blek, kort stund av solen återstod.

Lifterskan: Du talar som en mjuk klang av tång, sjögräs på svarta stenar, blåvalsång.

Tjuven: Kanske drömmen spyddes upp med tårar, från någon skadad stad, barn på bårar, änglalika dårar, allt som återfinns i oss, er, vintrar, vårar.

Lifterskan: I staden är Gud en fähund och det ryker ur invånarnas hål, som om de vore vulkaner, spyende stålverk, brinnande svål.

Tjuven: Där någonstans, i skillnaden, ligger döttrar och sover med skelett. Här diktar djuren, som i flickornas hudar man klätt.

Lifterskan: Varför låter det så vackert om staden? frågar ett passerande skepp. Jo folket har klockspel istället för lungor och munspel istället för läpp.