Paris, je me protège

Lifterskan,
Paris är kallt i februari.
Kallt och tomt och blött och svart.
Horan sitter på golvet i lotuställning och målar sina tånaglar röda. Hon är vacker där hon sitter med sin blommiga klänning och sina svarta strumpbyxor och röker pall mall. Ögonen glimmar och solen lyser över henne. Om jag dör nu skulle ingen sakna mig.

Jag tänker på dig. På hur jag skulle vilja spara ihop mina pengar och skicka dom till dig. Och horan säger att jag inte kan ge bort alla mina pengar. Att jag ska sluta ta hand om alla andra.
– Men vad ska jag med pengar till? säger jag och hon tittar upp på mig.
– Äskar du henne?
– Nej absolut inte. Jag vet för fan inte vem det är. Det är inte det som är grejen.
– Vad är det då?
– Det är bara det att jag har liksom fåniga drömmar om att jag är i Boston och går in i ett litet antikvariat och hittar en av hennes böcker i pocket. En sån där gammal och sliten bok som många har läst och som har rest runt hela jorden. Och några sidor har kaffefläckar och blodfläckar och lite tårar på sista kapitlet. Jag tycker inte om henne men jag gillar drömmen om henne. Jag vet inte vad jag ska göra.
– On couche ensemble, petit ami? frågar hon medan hon tar av sig stringtrosorna.
– Sans vous je suis perdu.