Tjuven:

Det här rummet, som vi är i, innanför oss går väggarna. Solen stirrar in på oss genom fönstren.
Ser du nu, hur Abdallah tar små kliv längs en sträng av din saliv, och hur Jean rullar cigaretter av bladguld?
In i eminensen, säger de, och hostar den kalk de skriver med. Jungfrun som blivit varm nu blåser små bubblor
av oljefärg mot dig, mot dina kroppar som du ställt upp på led framför speglar. Och, du vet, det
öppnades ett nöjesfält på din födelsedag som stängde samma dag, alla var hos dig.


Lifterskan:

Ja, jag ser Abdhalla halka och Jean röka sitt guld. De hostar blod, inte kalk. Och jag hör att varje mening du yttrar säger någonting om att du vill ha mig. Dina små bubblor av oljefärg spricker i berlinerblått över dankarna jag har i handen. Hotellrummet. Spegelrummet. Kristallsalongen. Ställ dig i fönstret nu så att jag får se på dig ordentligt.

Ska vi verkligen vara här?
Jag längtade efter dig.
Men jag bygger så lätt upp fantasier.

Kommer du kunna hålla huvudet högt bredvid mig?
Jag ser din hud som stål nu. Varm och vit av vintern. Du har varit kall. Kallare än rummet du brukade befinna dig i. Du brusade genom staden så så bitande klar. Vit kristallmeth. Och när jag kom och var i dig kokade du och spräckte deras (människornas) trumhinnor som is. Så var mina andetag dina ovädersmoln.
Husen ska rasa, skrev vi.

kvarkar
leptoner
bosoner

På natten tar jag fram fågeln jag har gömt under sängen. Den är fortfarande varm. Jag plockar bort stjärtfjädrarna först och lägger dem på fönsterbläcket, stora blänkande fjädrar som smälter in i ornamenten.

Ögonen små svarta kulor i handen.
Fågeln som pickade och pickade mot fönsterbläcket.