Welcome home darlin'

Egentligen skulle jag vara hemma i Sverige nu men jag sitter och dricker morgonkaffe i en bar i New Orleans. För två dagar sedan åkte Johanna hem. Jag vinkade av henne vid busshållsplatsen och sedan gick jag för första gången ensam genom Manhattan. Det kändes som att jag ägde hela världen.

Morgonen efter flög jag hit. Flygbussen gick klockan fem och om jag vore en duktig flicka skulle jag gå och lägga mig tidigt. Men jag ville suga musten ur New York och Richard hade vin så jag gick aldrig och la mig. Flygresan var hemsk. Jag var sjuk, öronen värkte och jag var nervös för att New Orleans inte skulle vara detsamma.. Men det var det. När taxin äntligen släppte av mig vid India house hostel var alla där. Jason, Joe, Reed, Justin, Liam, den gråtande tjejen, den uppstoppade katten, kramar och ett "Welcome home darlin'!" Jag försökte vila men det var svårt att låta bli att vara vaken. Rummet jag bor i har en egen ingång med en liten innegård där man kan dra sig undan. Där på trappan vid dörren sitter Jason och spelar gitarr for mig.

New Orleans hälsade mig välkommen med ett hejdundrande oväder. Himlen såg ut som ett gigantiskt ostron som slöt sig över staden. Min klänning bjöd på en uppskattad Marilyn Monroe-show i blåsten och regnet vräkte ner. Dyblöta slängde vi av oss kläderna, utmanade blixten och hoppade i poolen. Jag låg och flöt i den varma poolen med regn och svart blixtrande himmel ovanför och kunde inte sluta skatta.

Klockan elva, efter att ha varit vaken i fyrtio timmar kunde jag äntligen somna. Idag har jag utforskat New Orleans på egen hand. Tog en promenad ned till de franska kvarteren tidigt i morse. Det är väldigt vackert här. Och väldigt tyst när Johanna är borta. Men jag klarar mig på egen hand. Det är en helt annan resa och jag känner mig inte ensam i New Orleans.

En gammal man kommer förbi på cykel, vänder sig mot mig och sjunger en blues.

"Oh how beautiful... I could fall in love with you."
Och jag strålar.