Pacemakern

Alla dessa män som blottar sina hjärtan.
Idag var det i och för sig en pacemaker.
Men
I alla fall

Han satt mittemot mig på tunnelbanan hem. Arbetarkläder, rosiga orakade kinder, vakna skimrande ögon, lyckliga. Jag vet inte varför han började prata med mig. Eller varför han redan i tredje meningen sa:
”Jag kan inte springa längre”
och drog med sidan av handen ned för bröstkorgen för att visa hur doktorn öppnade hans bröst och bytte ut hjärtat.

En liknande sak hände på tunnelbanan i New York. En man satte sig bredvid mig och vi började prata.
Samma ögon som mannen idag.
Plötsligt sa han att han bara hade ett år kvar att leva. Sedan gav han mig en lapp med en Internetadress som det var viktigt att jag skulle titta på. Sa typ:
”You are beautiful.”
fast inte på det äckliga sättet
och gick av tåget.

Förrförra sommaren, en kväll på Restaurangen Å i Västerås kommer en kille fram till mig på dansgolvet. Vi har inte setts sedan högstadiet. Vi kan kalla honom N.
Samma ögon.
N sa:
”Kristina, jag har fått reda på att jag ska dö om några månader.”
När jag grät och kramade honom lyfte han upp mig och snurrade mig runt, runt medan han ropade i mitt öra, överröstade musiken:
”Så jag måste ha roligt nu!”

Det här är en Sufi-gubbe jag träffade i Pakistan. Sufi-gubbar lever tills de dör.