Natthjärta

Igår var hon på Gröna Lund med Joan och kollade när han spelade på jazzscenen. De drack vin och åt Joans hembakta bullar och åkte flygande mattan. Hon är fin, Joan.

Idag lyssnar hon på de sorgligaste sångerna hon har, läser ledsamma artiklar om kriget i Georgien och Sydossetien och tänker på hur det skulle varit om hennes mamma fortfarande levt. Allt för att få en förklaring till den där tomhetskänslan inuti. Egentligen vet hon ju att det är dagen efter och att det är därför hjärtat bultar så här. För några år sedan, då hon mådde som allra sämst sa hennes psykolog att anledningen till att hon hela tiden gick och tänkte att hon hade en pistol riktad mot huvudet var att hon sökte en förklaring till rädslan hon kände. Att hon skar sig själv i fotlederna för att få en ”verklig” anledning till smärtan.
Varje gång tänker hon: Är det verkligen värt det? Jag vill gömma mig i hans famn, ha sex hela dagen så att jag slipper tänka. Hon försöker somna om, snusa, skriva av sig (vilket resulterar i en masochistisk kärleksroman och brev till hennes poetvän John Mateer). Men ingenting verkar hjälpa.

I fönstret ligger en död nattfjäril och stirrar på henne. Den har flugit in i fönsterrutan om och om igen för att nå friheten. Hon dunkade huvudet i väggen tills det blev stora sår som hon gömde under luggen. Men hon lovade någon hon älskar att aldrig göra det igen.