Längs gamla riksvägar i Sverige finns stenar uppställda som anger avståndet till den här kyssen

De tar båten till Djurgården och tittar på de smutsiga svanarna som dyker efter sömnig fisk, på de stora husen, varven, de rostiga dockorna, duvslagen.

– Vill du bygga ett kråkslott där vi kan flytta in? Där vi kan ha grönskimrande tuppar och svarta höns. Två vita spökhästar och uppstoppade tvättbjörnar. I trädgården vill jag gjuta statyer av våra vänner. Tänk dig, på nätterna när det är mörkt, och de står där som siluetter. Din bästa vän som ligger nedrökt i rabatten och tuggar på en gammal orm. Min bästa vän som sitter på en toalettstol omgiven av nattstängda pioner med en revolver riktad mot huvudet. Våra gamla älskare kan få varsin skog.

De går runt ön, ner mot Gamla Stan. Till slut hamnar de i en turistfälla där servitrisen pratar engelska med dem, de svarar på engelska, låtsas att de är någon annanstans. De sitter längst in i hörnet i det mörka valvet och han beställer två koppar kaffe, en smörgås att dela på och en hallonkaka med vispgrädde. Kaffet är blaskigt, men funkar. Hon vill stoppa in kakbitar i hans mun.

– Du luktar gott. Som skogen, säger hon.
– Gör jag?, säger han och luktar först på sin arm och sedan på henne.
– Du luktar kaka.

Hon har aldrig träffat honom förut och han håller henne i handen. Han lyfter hennes hår och pussar henne i nacken, drar henne till sig. Hon tror ett tag att hon somnar med näsan i hans stickade tröja men hon dagdrömmer bara. Hon tänker att hon vill spara kyssen till kullerstenarna.