Du är bland molnen

– Men har du inga kläder på dig!
Love står i dörren till sovrummet och skrattar.
– Oj, nej. Jag undrar vart de har tagit vägen.
– Det var en vild natt.
– Var är Judith?
– Vi knulla så det vissla sen drog hon.

Hon hittar alla kläder utom hatten, ringer Johnny på mobilen.
– Johnny, har du snott min hatt?
– Ja.
– Varför då?
– Jag behövde den som skydd mot himlen.

Hon åker hem och låser solen ute, skriver brev till Orkanen.

Jag önskar att du kunde varit här igår. Vi var hos mig och poppa skumpa, dansa och hade skattjakt, så råkade jag låsa in Love och dra så vi fick backa taxin och släppa ut honom, så ner på stan och hem och va nakna på taket och titta på Stockholm. Det slutade med grabbarna i badkaret.

Var just och träffade Johnny på Slussen och fick tillbaka min hatt som han snott. Han såg ut som Tim Buckley, han sa att jag såg ut som Joey Ramone goes Fäbojäntan. Han skulle till studion och spela in och kysste mig flera gånger på kinden. Han sa: Det är livsfarligt att ta av sig byxorna, vadsomhelst kan hända. All vett sitter i byxorna. Jag låg troslös/trolös vid hans sida imorse. Vi bada badkar men det var dom som satt i knä på varandra. Love hånglade upp Judith i köket och hon hade bar överkropp, jag tror alla slängde paltorna till Black Sabbath, det blir lätt så.

När jag hittat alla kläder minus hatt åkte jag hem och åt frukost: makrill i tomatsås och avslagen champagne.

På tunnelbanan, på vägen hem från Johnny med hatten på plats var det en man som började prata med mig. Han stank sprit och skit och sa:

Får jag duscha med dig när vi kommer hem? Du luktar svett under armarna.
Jaha, sa jag.
Jag kommer med dig hem vad du än säger.
Så sa han med ljus röst:
Håll inte på och jiddra.
Mörk röst:
Är det begravning eller bröllop du ska på?

Det verkar som att de släpper ut alla knäppskallar på grönbete när sommaren kommer till stan. Inklusive dig och mig.

När jag kom hem hade jag fått ett brev på posten av poeten jag träffade i Berlin. Han skrev att han var glad att han träffat mig och att hans vistelse i Berlin slutat i ett slagsmål. En full polsk poet hade förolämpat hans poesi och han: "behaved like a baby, too, pushed him off his chair, threw my glass at him and insulted him most viciously... I hate self-centered persons like him who don't give a damn about others; he is a poet and his imagination and his empathy should go beyond his poetry. Well they don't. So I exploded. You can't always be a nice guy, can you?"

Jag saknar honom, han var het i sina blankpolerade skor.

Han Erik som skriver brev till mig är inlagd på klinik efter överdos/självmordsförsök. Han säger att han minns att Marc Bolan var där, och James Dean. Att de lyssnade på Jefferson Airplane och gick mot ljuset. Han vaknade upp på ett sjukhus, i American Apparel tröja. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag skrev:

Ok, stanna där tills du inser att du inte ska göra något så jävla dumt igen. Smärta kanske är det, men döden är inte romantisk. Den är tom. Jag skulle sakna dig om du försvann. Jag skulle vara arg för att du inte gjorde någonting av allt det du har i dig. Jag tänker på dig. Du är värd massor Erik. Döden är inte värd ett piss.

Är du och luffar runt bland dina älskare igen Orkanen? Jag tänkte på det där du skrev: "Ödet fortsätter flåsa mig i nacken. Ödet, det kåta svinet." Idag är ödet min mage: ett svart hål som jag fyller med det som blev över igår. Jag kommer bli full snart.

Jag vill träffa dig. Jag vill veta hur du ser ut.

XXX, Lifterskan