Plommonskogen

När hon var liten blev hon förmanad att aldrig leka bakom stenen i plommonskogen. Det är farligt där. Hon brukade sitta där uppe på stenen med magen full av plommon och kika in genom de gråa mossiga grenarna. Där fanns och finns ruttna träd som går sönder bara man tar i dem, hala förrädiska stenar och avgrundsdjupa hål under de bruna löven, ett igenbommat plåtskjul som rosten ätit stora hål i. Kikar man in genom hålen ser man stora underliga maskiner övertäckta med halm och spindelväv. Hon tar med Fotografen dit. Han lyckas fälla två stora träd med bara händerna innan han ens kommit en meter in i skogen.

– De är ju ruttna allihop.
– Akta dig, det finns rostiga taggtrådsnystan överallt. De gömmer sig som fågelbon i mossan.

Bakom en stor sten hittar hon korroderade mjölkkärl och oöppnade konservburkar, en flaska med skelettet av en död mus inuti.

– Här satt drängarna och drack pilsner och runkade i mjölkkannorna.
– Ja, jag har hört att de hade en speciell klang.

Hon tar med honom till bäcken, den är igentorkad nu och övervuxen av sly. Hon plockar en bukett med ängsull, ormrot, darrgräs och mormors nattnössa och visar honom var det finns harsyra och stensöta att äta. Hon visar honom kojan hon byggde och stenen dit hon flydde från argsinta kvigor. Hon går längre in i skogen. Han står stilla och iaktar henne en lång stund innan han går efter. Han tar henne i handen.

– Det är konstigt, när jag tittade på dig här i skogen så såg jag en liten flicka. Det är som att du har alla åldrar kvar i dig. Ibland de du inte ens har haft ännu.