Om människors tvivel på det magiska

"Vet du varför jag tycker att det är jobbigt att du inte berättade för din förra flickvän om mig när ni var och fikade?"
"Nej, varför?"
"För att jag tycker att det är mesigt. Jag tycker inte om när man undanhåller verkligheten för att skydda människor. Det känns som att du tar bort min existens. Jag vill att du ska stå stark för oss, hålla huvudet högt."
"Du har inget ansvar gentemot henne."
"Ja, det var kanske mesigt av mig. Förlåt. Jag vill aldrig förringa din existens på något sätt. Du är den mest levande människa jag någonsin träffat. Du är kanske galen, men du är så full av liv så jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Och det smittar av sig på mig. Jag är likadan egentligen, men du vet hur det är här hemma, alla de där som tvivlar på det magiska, det påverkar en."

Han sträcker sig över gitarren och tar en klunk ur whiskyflaskan på bordet. Han har ljusblå jeans och vitt ribbat linne, glasögon med tjocka svarta bågar. Han lutar sig tillbaka och spelar en blues i dur för henne.

Hon tänker att han är en ängel som hennes mamma har skickat. Och tycker du att det låter dumt är du precis som dem.