Ormar & Orkaner

Hon skrek till av espingen som gled under hennes nakna fötter. Den låg på betongplattan utanför dörren till huset, reste sitt ödlehuvud och väste, stirrade på henne med röda knappnålsögon. Hon skrek igen när brädan klöv den mitt itu. Två ormar ringlade dödsdans i solen. Svansarna darrade, huvudet viskade och flydde mot jorden. Då smällde brädan över den igen. Bakom Lifterskan stod Orkanen, hon hade rovfåglar i blicken, hon grät och log.

”De får inte vara i närheten av dig. Alla huggormar omkring dig ska dö.”

De begravde den under tystnad.

Där ligger nu fågelungen och ormen jordfästa under ett anarkist-A och ett satanskors. De täckte dem med grus och taggiga rosor.

”Inte en kyss ska väcka dem till liv. Lova mig det.” Orkanen såg på henne och skogen speglade sig i hennes ögon.