Tills stjärnorna blir kometer

De lämnar Judith och Liebe i Stockholm och åker ut på landet. Det är kväll när de kommer fram. Lifterskan tänder ljusen i poolen. Som en blå lampa lyser den upp skogen.

Orkanen gör bomben i stråhatt och sjuttitalskalsonger. Hon väger som en fluga i vattnet. De snurrar tills stjärnorna blir kometer.

Efteråt drar de soffan intill öppna spisen. De ligger nära elden, bröst mot bröst. Orkanen luktar klor och vin. Lifterskan smeker hennes kind med tummen, kysser hennes panna. De är långa och deras hår har flätats av nattbad igen.

”Jag ser så otäcka saker när jag stänger ögonen” säger Lifterskan. ”Ett rödmålat hus. En vägg av faluröd furu där fönstren försvinner ett i taget. Nu är jag inne i huset. Jag ser allting uppifrån. En ihopkrupen död på golvet med massor av röda fåglar runtomkring.”

”Det blir så när allt ska ut.”

”Jag vågar inte blunda mer.”

Orkanen sluter hennes ögonlock och viskar.

”Du behöver inte vara rädd. Jag är här nu. Vi ska aldrig tillbaka igen.”