Man vet aldrig under vilket steg man har sin grav

"Är du inte rädd när du är där ute alldeles själv?" frågar de.

"Bara för mig själv", svarar hon. "Och Jack ibland. Eller egentligen för att jag behöver honom."

På kvällarna går hon och sätter sig och väntar på vildsvinen i byggbaracken. De brukar komma vid elva, just som det börjar bli mörkt och dimman lägger sig över ängen. Rådjuren skäller i skogen. Det är så vackert där, och så nära det som är viktigt att hon börjar gråta. Det är inte långt till graven, tänker hon. Det är dags att leva nu. Utan skuld.