När jag sov rotade han igenom mina saker. Han hittade min anteckningsbok invikt i en smutsig t-shirt.

Tjuven:

Abdallah, din sträng av gläns från munnen, din mun som mumlat mig i sömnen. Nu är det du som faller ur din egen kropp.

Jag ser på boken. Jag stänger den. Jag öppnar den igen. Jag tittar i den. Jag läser detta:

Hon skriver: Kom så drar vi linor mellan ebb och flod.

Och jag förstod. Jag var den skyldig till så lite blod, en blek, kort stund av solen återstod.

Hon skriver: Du talar som en mjuk klang av tång, sjögräs på svarta stenar, blåvalsång.

Kanske drömmen spyddes upp med tårar, från någon skadad stad, barn på bårar, änglalika dårar, allt som återfinns i oss, er, vintrar, vårar.

Hon skriver: I staden är Gud en fähund och det ryker ur invånarnas hål, som om de vore vulkaner, spyende stålverk, brinnande svål.

Där någonstans, i skillnaden, ligger döttrar och sover med skelett. Här diktar djuren, som i flickornas hudar man klätt.

Hon skriver: Varför låter det så vackert om staden? frågar passerande skepp. Jo folket har klockspel istället för lungor, munspel istället för läpp.