Den norrländska snårskogen

Jag står utanför redaktionen och väntar på glöden från hans cigarett. Det ryker ur min mun. Jag har gjort julpynt och det har fastnat kristyr i håret, som istappar. Vi går till Tranan. (Visste du att tranor vid häckningstid utför en spektakulär parningsdans på utvalda arenor och att merparten sedan flyttar norrut till häckningsplatsen som inte sällan ligger i öde trakter.) Sitter i baren och han värmer mina vinterhänder i sina nävar, som björnramar. Längtar efter en jukebox, undrar om din farfars finns kvar, jag glömde förresten fråga vilka låtar som fanns i den.

Hem till Moa, Mirjam och Johanna, vi sitter på golvet vid julgranen och speglar oss i de röda kulorna. Glögg och bossakonsert och finsk kålrotslåda på vardagsrumsgolvet. Sedan taxi till Berns och Eldkvarn och vi står nästan längst fram. Jag lutar mig mot honom.

”En gång tog du och jag älskling våra första steg i den första snön. För varje snöflinga som faller skall ett hjärta börja slå. För varje snöflinga som faller finns en ny väg att gå.”

Efterfest med Plura men vi alldeles för fulla för att kunna prata med någon, tar svarttaxi hem till honom och för oväsen istället.

Nybakt bröd till frukost, lussekatt och kaffet i sängen. Han sitter vid pianot, barfota, i vita långkalsonger från New York. Bar överkropp, en norrländsk snårskog över bröstet. Jag tänker skolka och gå vilse där idag.

Vi är Tove Jansson-skruttiga när vi går genom Vasastan. Rosor på kinden, håret på ända. Luften är kall, glasklar, borta vid hustaken lyser solen. Han tappade knappen på kavajen i natten och vi går in till en skräddare och frågar efter en ny. Skräddaren tar fram en kakburk med knappar som han häller ut över disken. Hans son kommer och hjälper till och vi är fyra som letar ny knapp. Jag och tre män och minst hundra knappar. Känns fint på något sätt. Vi går på kondis och jag syr i knappen medan han läser tidningen. Dricker sitt kaffe svart.

Sedan åker han hem till Piteå
och jag hem till mig
och sista kyssen på tunnelbanan smakar tövan.