Fikaskräcken

Kvällsugglar på redaktionen. Klipper och klistrar hjärtan medan jag tittar på videokväll med Bodil Malmsten. Hon säger att hon inte tycker om att fika och jag känner igen mig.

”Jag är dålig på det i verkligheten. Sitta ute på en trottoar med en sådan där filt och värmelampa, jag tycker att det är ett helvete. Alltså jag vet inte hur man gör.”

Jag var livrädd för att fika när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Tog första bussen hem från skolan för att slippa. För det var det alla gjorde efter skolan, och på håltimmarna, och skolktimmarna: fikade. Jag var rädd för att jag inte visste hur man skulle göra när man fikade, hur man köpte sakerna, teet, kaffet. För att jag skulle ramla med min kopp på väg till bordet, bränna tungan på teet, för alla cigaretter jag skulle vara tvungen att röka för att slippa prata och därför börja må illa och vara tvungen att kräkas på toa så att alla hörde. Jag var rädd att någon jag var kär i skulle fråga mig någonting, eller för att någon vem som helst över huvud taget skulle fråga mig någonting.

När jag träffade folk i sociala sammanhang utanför skolan såg jag till att vara full först. (Fast en gång var jag full i skolan också.) Alltid ett sexpack eller en vinare säkert innanför västen. Nu har min fikafobi lyckligtvis avtagit. Jag har i och för sig bara gått på fik tre gånger i år. Om ens det. Men jag tycker om gubbfikat vi har här på redaktionen ibland. Och jag tyckte om att gå på kondis med honom. Men det kanske var för att vi var tysta, jag med knapp och han med tidning, och för att han gav mig en kram så att jag höll på att ramla över bordet.