Friheten

Lägenheten är stekhet när hon öppnar dörren. Rosorna har vissnat. Hon brer en knäckemacka med dillkaviar. Öppnar en öl. Öppnar alla fönster.

Hon tänker: Så här fri har jag aldrig varit. Hon tänker: Var det så här jag ville ha det?

Det tog sex timmar att ta sig från ön till Stockholm. Det är fortfarande varmt ute och hennes trädgård är full av ogräs och smultron.

Hon kommer sakna att vakna upp med havet utanför fönstret. Frukostarna i klippskrevan och det första morgondoppet. Nätterna och hur de såg på månen. Att fyllna till på rosévin och ta färjan in till stan.

Inatt stod de på klipporna och såg Linje Lusta genom fönstret. Tennessee Williams berättade om Stella, Stanley, Blanche och New Orleans blues. Året var 1951. De såg en ung Marlon Brando. Han ville ha dem båda två. Åtrådde och älskade. Han slog Stella, slog sönder glödlamporna med hennes badrumstofflor. Blanche var full igen. Jag vill inte ha realism. Jag vill ha magi!

Natten innan tog de färjan in till Göteborg och såg Thåström spela på Slottskogsvallen. Hon tänkte på Love och hur han varje kväll när han kom efter krogen satte på Skebokvarnsvägen 209. Satt på golvet framför stereon och grät i hennes armar. Som om han visste att de snart inte var något mer. Hon sprang barfota ikapp med Thåströms son över vallen, allra längst bort till muren där de klättrade upp och tittade ut över folkhavet.

I kupén på tåget hem satt en mamma med sina två söner. De tittade på kort från semestern och skrattade. Hon hade med sig matsäck, festis och smörgåsar och de smulade ner sätena. Den äldsta somnade med huvudet i hennes knä.

Och hon tänker: Det kanske inte är så här fri.