It is a sad and beautiful world

Ikväll är det Down by Law på teve. New Orleans ser likadant ut, kanske mer slitna fasader nu. Och så var det den där gula randen på väggarna. Flodranden, och kryssen, siffrorna av döda. Gatorna uppslitna som man skurit dem med en vass kniv, med den upprullade asfalten som torra sår runtom. Myrtenblommorna som föll över henne när de regnade är svartvita på film.

Zack, Jack och Roberto i cellen. Under tiden hon var i New Orleans hamnade två av hennes vänner i fängelse. De var annorlunda när de kom ut. Blicken. Nacken, liksom böjd. Blicken, liksom på sin vakt. De bjöd på öl och pizza och firade att de var ute igen. En av dem hade en souvenir från fängelset, en blåtira svart som synden. Han svettades trots att det var kallt den natten.

Hon saknar Decateur street. Smidet i balkongräckena i de franska kvarteren, blommorna som svämmade över dem. Kvinnan som sjöng acapella i ett gathörn. Det stod alltid nyförälskade par och lyssnade. De stannade också, lade en dollar i hatten och hon rörde inte en min, bara fortsatte sjunga sin blues.

– Har du kännt vad gott det luktar ute inatt?
Hon står bredvid i mörkret. Men han ser henne inte. Hon tar hans hand men han ser henne inte, känner henne inte ens. Hon sätter sina midsommarblomster i den urdruckna whiskeyflaskan. Tom Waits i hans armar vaggar henne till sömns.