Pojken med äspingen

På hans ö står ett lusthus där brandliljan blossar mot den faluröda väggen. Där finns ett torp med en inglasad veranda full av flaskor med nedbrunna stearinljus. I trädgården blommar silverarv, stormhatt med djupblå munkhättor och blek pastellrosa akleja, vid bryggan står fingerborgsblommorna som vita spöken i sommarnatten.

Han ror henne dit. Hon ser lycklig ut.

Han berättar om när han var liten och han och de andra pojkarna fiskade braxen i en översvämmad å. De brukade lägga den på järnvägsrälsen tillsammans med stora stenar så att tåget skulle spåra ur. Han berättar om pojken som hade med sig en äsping i ryggsäcken som han släppte ut i omklädningsrummet till gymnastiksalen. Hur den späda rödbruna ormen slingrade sig mellan deras fötter och hur pojken stampade på den med sina smutsiga gymnastikskor. När de tröttnat lämnade de den fortfarande vid liv, krampaktigt krökt kring sin egen kropp i en kletig sörja av fjäll och blod. De spelade fotboll på gräsmattan bakom matsalen och när de kom tillbaka var ormen borta.

När de kommer fram till stranden tar hon av sig kläderna och går ner i vattnet. Botten är sand och gyttja som pressar sig in mellan hennes tår. Hennes utsläppta hår döljer knappt brösten, sprider sig som måsvingar när hon lägger sig på rygg i vattnet. Han står på bryggan och fotograferar henne, säger: Ställ dig upp och se igenom mig. Ja, så, med sömniga ögon.

Hon går upp ur vattnet och ställer sig på en sten under granarna, tunga av blanka kottar. Han står alldeles nära, med ena handen på hennes bröst. Han säger att det är blicken han vill åt och att marken kryllar av svartmyror och snokar. Han säger, inatt skjuter vi flaskor i skogen, du och jag.