Herr X är ute och ror och kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu.

Hon sitter i en svit på Park hotell. En poet har just fyllt hennes champagneglas till kanten med whisky. I hörnet står två SÄPO-vakter och glor. Det är mest män där, olika sorter: skådespelare, författare, fotografer, förläggare. Judith är också där. Hon säger att man ska peta dem i magen om de ignorerar en. Inte bara stå där och vänta tills de bemödar sig att titta på en.

På avstånd kan de glo, säger hon. Stå och glo i stora klungor och man blir kropp. Men står man bredvid när de pratar med en annan man vågar de inte ens titta på en.

Det kanske är för att de är rädda för dig. För vad som kan komma ur din mun om du får en chans.

Kanske det. Kanske ska de vara det också.

Jag vet vad man gör med män som bara pratar på. När de börjar skryta låtsas man tappa fokus för en kort stund och sedan säger man förvånat och imponerat: Va?! Har du bla bla bla – någonting mycket större och värre än vad de nyss har sagt. Så måste de dementera: Nej, alltså det var bla bla bla. Och man ser lite besviken ut och säger Jaha. På så sätt får man dem att förringa sig själva, alldeles på egen hand.

Titta Lifterskan, där står en man och filmar dig.

Ja, det gör det, säger hon in i linsen.

Bakom en palm i hörnet av rummet står en man med en liten silvrig digitalkamera. När han ser att de har sett honom kommer han fram.

Varför filmar du henne, frågar Judith.

För att jag tycker att det är kul. Men det är inte för TV 1000. Inte för efter klockan tolv. Då ska barnen sova.

Håret reser sig på hennes armar, hon vänder sig så att hon sitter med ryggen mot honom. Judith stirrar på mannen. Hon ser bekymrad ut, viskar:

Här är Gud en man med hatt i en hatt på en man med hatt.

Hon går fram till SÄPO och viskar i örat. Han nickar och går fram till mannen med digitalkameran, säger någonting och videomannen ser så rädd ut att han ser ut att kissa på sig, kanske gör han det, en liten skvätt, han luktar så – pissgubbe. När han gått försvinner Judith in på toa med SÄPO. Han ser ut som en lycklig hundvalp i hennes hand. /Kommer komma ut med svansen mellan benen/

Rök och sprit dimmar vägen mellan hjärta och mun.

Jag kan liksom inte uttala sorgen, säger Lifterskan till den manliga skådespelaren som slagit sig ner på armstödet bredvid henne. Då kommer den spruta ur mig som en vass kastspya. Jag är ensam, det är därför jag aldrig är själv. Jag är ensam och jag vill ha kärlek. Jag vill att någon ska ta på mig. Jag vill höra att någon älskar mig. Det var så länge sedan. När jag frågade Mrs Fagerholm vad som läker ett brustet hjärta sa hon till mig att man har flera hjärtan i kroppen. En mosaik av hjärtan. Men vad hjälper det när det inte finns någon att ge dem till.

Skådespelaren nickar och lägger handen på hennes ben, klämmer åt. Han viskar: Kom vi tar en taxi till festen på museet. Det är ingen som ser.

Vänta, jag ska bara gå på toaletten.

När hon låst dörren bakom sig tar hon upp telefonen och letar efter någon som kan säga någonting till henne som skyddar henne från sig själv. Någon som känner henne så som hon var förut, som ger henne mjukhet runt hjärtat. Som i alla fall har älskat henne. Loves telefon är avstängd, Fotografen svarar inte, hon ringer fyra gånger för säkerhets skull. Han har bytt meddelandet på telefonen. Nu är det han som pratar. Och han säger allting som man ska säga, lämnar rätt information. Rationell. Han har återhämtat sig från sommaren. Vansinnet. Kärleken. Liferskan.
Då var det hon som sa: Herr X är ute och ror och kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu. Men du får hemskt gärna lämna ett meddelande.

Vem är du egentligen? Jag måste bara veta vem fan du är. Ett museum?
Hon ser sig själv i spegeln. Huden under ögonen är tunn och violett. Små slingor av hår har krånglat sig ur flätan. Luggen har lockat sig. Hennes mun är lite öppen. Hon har svart klänning, tunn så att behån syns. Strumpbyxor med nattklättrande maskor. Blå ökenkängor med klack, skinnjacka.
Plötsligt slås hon av tanken att det är så tydligt att hon är moderslös. Att det syns så väl. Och hon saknar sin mamma så mycket att hon är tvungen att sätta sig på golvet med armarna om benen och pressa tillbaka hjärtat in mellan revbenen.
Hon skulle, som de andra, ringa hem till sin mamma när hon behövde älskas villkorslöst. Inte följa med skådespelare i taxibilar med sina maskiga strumpbyxor i deras händer.

Grannen.
Hur är det? frågar han.
Sschh jag får inte börja gråta.
Kom hem till mig när du kommer till Stockholm. Du kan sova här och jag kan hålla om dig. Vill du det?
Ja, det vill jag.
Jag kan komma och hämta dig på stationen.