Min vackra fula poetiska förort

Magistern ringer.

Det verkar som att dina kläder lever ett eget liv?

Det är glory days magistern.

Jag är på väg hem till min vackra fula poetiska förort. Vad gör du?

Jag sitter och skriver. Min tatuerade granne har somnat på soffan. Han hade med sig en systemetkasse med plommon och en systemetkasse med öl. Han säger att jag är en heartbreaker.

Jag trodde att det var tvärtom.

Borderline. Men sorgen är portad.

Jag antar att… Kan man klä sin sorg i ord så klarar man sig.

Det höll på att bli en upprepning av förra året. Det höll på att gå åt helvete. Men jag klarade mig den här gången också. Det är som den där låten jag skrev du vet: Sometimes you gotta burn twice to stop the fire.

Så du har brunnit färdigt nu?

Den lågan. Jag slocknar inte. Trots att Fotografen säger att det är ett under att jag lever. Du. Vet du att det finns tjejer som slickar toalettsitsar, som fyller sina munnar med kukar istället för tungor? Vet du att ljud färdas snabbare under vatten, att det är därför jag lägger örat mot ytan?

Du. Jag saknar dig. Är du ledig?

Det finns en jag tänker på. Men han är från en helt annan värld. Han är motsatsen till hundarna och uteliggarna bland hajarna och spiggarna. Han ska bjuda mig på pizza imorgon innan jag åker.

Ja vi ses väl på bokmässan? Jag kräver bara en dans. Vart ska du bo?

Har en svit på Clarion. Mm... tillbaka till GBG… tror att jag behöver någon som håller mig i handen där.