Alla vägar känns som broar när hon går med honom

Jag träffade honom när jag var med Love och Orkanen på den där vodkafesten på Lydmar. Jag gick förbi och han undrade om jag ville sitta bredvid honom. Jag hade tydligen frågat om han var poet. Att han såg ut som en.

Jag ser lycklig ut i spegeln.

Han säger att han känner en skräckblandad fascination för mig. Det är nog samma som jag känner för honom, någon slags skräckblandad förtjusning. Varje gång han går ut ur min dörr tror jag att det är sista gången jag kommer få se honom. Men så dyker han upp igen. Sist träffades vi på Strand. Han var där med sina kompisar, jag var där med Judith och Liebe. När jag druckit upp min öl viskade han något på franska: On y va?

Jag tänker tillåta mig själv att försvinna in i det här. För att alla vägar känns som broar när jag går med honom.

***

De sitter vid köksbordet i hennes kök. Tallrikarna är tomma, han har sin fot på hennes fot. Elementet rinner och rinner.

Ska vi promenera till Slussen? frågar hon.
Ja, över bron?
Ja.
Jag tycker mer om broar än om vägar, säger han.
Hon är tyst. Tittar ner i tallriken.
Vad är det?
Jag skrev precis en sak. När vi låg i sängen. Att alla vägar känns som broar när jag går med dig.