Det knastrar i telefonen. Du säger:

– Jag vaknade av att det rann svettdroppar över min mage. Vi är nakna grisar som ligger här och förångas.

Dina barn sover vid dina fötter.

– Är du där? Underskatta inte mig, berätta om de vackra saker som bor i dig.

Ibland känns det som att du bor på andra sidan jorden.

– Jag kan berätta om den där gången när det var raggarfestival i Västerås och jag hittade ett par trosor som jag bytte mot en flaska sprit. De låg på marken och var svarta i spets, jag borstade av dem och stoppade dem i fickan. Sedan träffade jag några gubbar som hade en flaska sprit och jag frågade om jag fick smaka. Och gubben som höll i flaskan skrattade och frågade Vad De fick av mig då och jag sa: ”Ni kan få mina trosor men då ska jag ha hela flaskan.” Och så gick jag bakom en bil och låtsades ta av mig trosorna och kom tillbaka med de där i spets och gav dem till gubben som sträckte flaskan till mig och trosorna upp i luften, som en trofé, en svart flagg.

– Du verkar inte ha några gränser för att få det du vill ha? Eller kanske att kyssa gubbarna, det gör du nog inte, inte ens för deras gallstenar.

– Men jag har klarat mig, inte från att det har gått åt helvete ibland, men jag har överlevt. Det var nog därför mamma dog, för att hon förstod att det inte fanns tillräckligt med skyddsänglar till mig där uppe.

– Berätta någonting mer.

– Jag skulle vilja berätta om världen för dig som om den gick att förvandla till glas. Att den när som helst kunde bli genomskinlig och klinga mot fingertopparna. Att solen skulle lysa igenom, först de kristalliserade trädkronorna, sedan fönstren och sedan reflekteras här, över sängen, där jag fortfarande ligger vaken. Om ljudet av fåglarnas vingslag som stelnade och kraschet när de störtade mot marken. Men nu måste jag sova. Bon nuit.

– أفكّر بك ليلاً نهاراً Bon nuit mon chéri.