När vi var små. Och hopprepen var ringlande ormar i gräset. Stenarna kunde när som helst slå mot kinden som skratten. Jag knep ihop munnen när jag gick genom skogen hem från skolan. Vi kan väl åka dit S? Vi kan väl åka dit du och jag och du kan gå med mig genom där. Ingen kommer ens försöka dra ner byxorna på mig för att få se håret. Eller nypa mina myggbett till bröst tills de blånar.

Hopprepsormarna ligger stilla i gräset – de är snokar nu hugger inte längre. Har ömsat rosa och turkosa plastflagor över gräsmattan. Gnisslar, viner inte mer. Gnisslar som snurrgungan där jag satt, i traktorhjulet medan pojkarna snurrade mig runt runt tills jag kräktes i hålet och på nya sommarskorna. De hade gröna skosnören! Och rosa spya på det vita tyget. Skratten som kattpissandbollar. In i munnen med spyan. Sandknaster i munnen. Rosa sandknaster och kattguld.

Jag visste hemligheten vart det kom ifrån. Jag hade hittat stenen och skatten. En stor glittrande sten gömd bakom nässlorna vid cykelbanan. Jag ska visa dig.

Min cykel. Grön såklart. Fem växlar. Jag satte pappkartong mot ekrarna så det smattrade. Papapapapapapapa här kommer jag! Håret trasslades i vinden. Knogarna spände sig vita över styret. Någon skulle bli kär i mig.
Han säger: ”Det var ingen som blev kär i mig heller förrän jag lärde mig att vara mindre konstig.”

Jag rodnar. Jag gör sällan det nuförtiden. Men nu när jag går med honom, nu rodnar jag och jag är genomskinlig, glas och sol. Sol på burk. Sol i ett glasskepp.