När mamma levde åkte hon alltid till sin kompis Gunilla i Stockholm när hon skulle klippa sig. Gunilla hade varit kunglig hovfrisör och hon var lika lockig och fräknig som mamma. De var bästa vänner och hade växt upp tillsammans på Söder.

Sist jag såg henne var på mammas begravning. Det var februari och jag stod i en grå ullkappa och huttrade utanför församlingshemmet när Gunilla kom fram till mig. –Du är så lik din mamma Kristina. När jag såg dig var det nästan som att jag såg henne stå här.
Så kramade hon mig länge.

Jag ringde precis till Gunillas salong.

Hej, det är Kristina, Siguns dotter .
Nej men hej! Åh Kristina! Hur är det med dig?
Det är bra, jättebra. Hur är det med dig?
Det är också jättebra. Åh! Kristina.
Jo, jag fick en snilleblixt igår. Jag tänkte att jag skulle komma och hälsa på dig på salongen och prata lite om mamma.

Gunilla var eld och lågor, vi ska ses på salongen i Hässelby på fredag morgon. Då ska Gunilla göra slingor på mig och jag ska få veta hemligheter om min mamma.