På tunnelbanan mot Vällingby. Ängbyplan – Islandstorget (det var ju här jag plockade slånbär med Love) – Blackeberg – Råcksta. Det blommar vitsippor i skogen. Jag minns när jag kom hem, buketten i ett hårt grepp bakom ryggen, du öppnade dörren, inte röra en min nu – Nej, vi ska inte ha något. Hon låtsades stänga. – Nej! Här mamma!

S skjutsade mig till kyrkogården förra helgen. Han tände ljuset på graven medan jag satte vitsipporna i den gröna plastvasen och stack ner dem i den kalla jorden. Jag frös, jag ville åka. Min mamma är ingen sten. Han plockade tusenskönorna som växte i gräset och fäste bakom mitt öra.

Det är grått ute, grå-grått, fabriksgrått, Sverigegrått. Men vitsippor.

Gunilla ser precis ut som när vi sågs utanför kyrkan för nio år sedan. Håret står som en röd sol runt hennes huvud. Hon kramar om mig och utbrister. – Det är inte klokt. Ni är så lika. Hon visar mig till sin plats. Jag sätter mig ner och hon trär på mig skynket. Här, precis här, satt mamma och tittade sig i spegeln. Hon skrattade säkert mycket här. Jag ser mina skrattrynkor och jag ser mammas. Gunilla säger att hon saknar mamma.

Hon berättar om när de var små. De träffades när mamma var två och Gunilla ett. De var grannar på Timmermansgatan 24 vid Mariatorget som då hette Gustav Adolfs torg. De bodde ovanpå mjölkaffären som nu är restaurangen Sjögräs. Gunilla minns min mormor Signe och morfar Gunnar. Morfar var sträng. – Din mamma var den enda jag kände som inte fick säga du till sin pappa. Det var alltid: Pappa, kan du räcka mig.. Pappa vill du vara så snäll och.. Han var väldigt hård mot henne. Jag fattade ingenting, min pappa var ju så snäll och hon var ju så snäll. Ibland ville jag säga till henne att strunta i den där gubben. Han kallade henne rallarbrud, och det var hon verkligen inte. Hon var väldigt snäll din mamma. Hon vågade aldrig ta hem några killar för han var så hård mot dem. I det här huset hälsar man ordentligt.. Han var ju militär. Men jag tror det var värre för hennes bror. Han var mjukare än sin pappa. Det är osäkra människor som beter sig så som din morfar, han var nog rädd. Han såg någonting som han tolkade som en svaghet i sin son och det skrämde honom. Jag tror inte riktigt din mammas bror repade sig från det där.

– Mamma sa att morfar behandlade henne som en trofé. Att hon skulle följa med honom överallt och bara sitta och vara tyst och söt.

– Ja så var det nog. Hon var ju så söt din mamma i sina korkskruvar. Mig skulle han inte velat ha med. Jag flög runt överallt. De sa att man inte kunde ha mig i möblerade rum. Jag tog med din mamma till de där gårdarna vi inte fick vara på. Jag var med på den där skolfesten när hon träffade din pappa förresten. Han var så snygg din pappa, hon var så förälskad i honom. Jag minns den där sista sommaren när de var och hälsade på oss på Gotland. Att han höll om henne. Att jag tänkte att det var så fint att de var så ömma mot varandra när de varit gifta så länge. När din pappa ringde och berättade vad som hänt blev jag arg. Jag sa: Varför sa du ingenting? Varför sa du inte att hon var så sjuk? Jag minns ju när vi gick på promenad vid raukarna och din mamma sa: Gunilla, vi kan inte gå så fort. Att hon blev andfådd när hon gick. Men jag förstod inte att det var så alvarligt. Din pappa sa att han inte heller visste.

– Nej, hon sa ingenting. Hon ville väl inte att vi skulle oroa oss. Det gör ont när jag tänker på det. Att hon bar det helt själv. Men jag vet inte om hon själv visste att hon skulle dö. Det var ju en sådan sällsynt sjukdom, men alla som får den dör inom fem år. Kärlen i lungorna krymper och blir mindre elastiska och till slut så får man ingen luft. Men hon dog i sömnen.

– Det var din storebror som hittade henne?

– Ja, han… han har inte riktigt kommit över det där. Han vill inte prata om det.

– Fortsätt att försöka prata med honom. Det kan vara svårare för män. Din mamma var väldigt stark. Kanske fick hon sin pappas styrka fast hon gjorde någonting annat av den. Jag tror han såg det när hon blev äldre. Kanske förlät hon honom innan han dog. Men jag tror inte att hennes bror gjorde det.

– Jag är så stolt över min mamma.

– Vad lycklig hon skulle bli om hon hörde dig nu.

Gunilla tvättar mitt hår och det känns som att mamma är nära nu. När vi pratar om henne. När Gunilla säger Din mamma. Min mamma.

– Du är ännu mer lik henne nu när du har blivit äldre. Man minns ju sina vänner så som de var när de var unga. Jag förstår hur ont det gjorde Kristina.

– Jag vet att du förstår. Din man… och Eva.

– Ja, när pappa gick bort för två år sedan var det en chock. Han var en så stor trygghet för mig. Och när jag satt med honom när han låg där i respiratorn kom allt tillbaka. Minnet av hur jag satt med min man i respiratorn efter olyckan med ett nyfött barn i knäet. När vi bestämde oss för att stänga av den… Det blev för mycket. Och Eva. Ja, det är någonting som är svårt att förstå.

– Hur klarade du det?

– Ja hur klarar man det? Jag var tvungen. Jag hade ju mina andra barn. Men jag har en låda med hennes saker, hennes brev som jag tar fram ibland när jag orkar.

– Jag har mammas parfymer kvar. Och i början hade jag hennes kläder på mig.

– Ja, jag hade Evas tröja väldigt länge.

– Det var så sorgligt när lukten gick ur. Jag är så rädd att glömma bort henne.

– Ja, jag vet. Men det kommer du inte göra.

– Hon var på fjället?

– Ja. Det var nyårsafton och hon och en killkompis åkte iväg med skotern. Det var inte så mycket snö, det var därför vi inte hittade några spår. Men så slog stormen till, plötsligt, det är så på fjället, som på havet. Helt plötsligt slår det till. Jag var där och letade efter henne. I en månad letade vi innan vi hittade dem.

Jag kan inte förstå det där med att förlora ett barn. Jag kan bara förstå hur det är att förlora någon som står en väldigt nära. Men vi ser lyckliga ut i spegeln jag och Gunilla. Det är bara det att det är någonting bakom, någonting i blickarna när vi minns. Då ser man sorgen som att det är en lampa som slocknar där inne. Och att mörkret då är ett hål som är så djupt och stort att det inte är någon mening att ens försöka hålla sig fast i någonting. Det där djupet är minnet av dem som försvann. Och saknaden av åren de aldrig fick leva och allt det vi aldrig fick säga till dem.

På tunnelbanan hem ringer jag S.
– Jag hade också en sådan skatt, säger han. Min morfars syster uppe i Övertårneå. Jag brukade åka hem till tanten och fika. Hon kunde ju allt om alla och hon tyckte om att berätta. De andra trodde att det var arvet jag ville åt. Dårar.

När jag kommer hem tar jag fram fotoalbumet jag gjorde sommaren efter att hon försvann. Där finns en bild på en grupp barn i en gymnastiksal. Mamma sitter i mitten och tittar upp i kameran och glömmer sträcka ut armarna som de andra barnen. Gunilla sitter snett framför i en mörk klänning och en rosett i det röda håret. Och jag saknar och saknar och det känns som att hon vet det. Och det blir varmt inuti, hon finns där i värmen. Den trygghet och kärlek som min mamma gav mig kan ingen ta ifrån mig. Jag kommer aldrig att vara ensam.

Mamma, jag är så stolt över mig själv för att du lärde mig älska. Att du lärde mig att alla människor har rätt att göra det.