I fält av silver en gående svart räv, med röd tunga, mellan tre sexuddiga röda stjärnor ordnade två och en.

”Int vet ja vad ja gjort för å förtjäna detta men nog är Han god alltid.”
Han står i dörren in till köket och tittar på mig där jag står och brygger kvällste av skvattram som jag plockat på myren. Jag har lånat en bok på biblioteket om olika läkeväxter och läser högt och högtidligt: “Drycken kan leda till häftiga och långvariga erektioner, mycket besvärliga. Fantastiska och livligt erotiska drömmar kan störa nattron, och riklig nattsvett uppträda. Älgtjurarna har tydligen för vana att äta skvattram innan parning för att stålsätta sig själva.”

Syrenerna blommade fortfarande när vi kom fram till S morbror, Stor-Bror, i Ruskola, Övertårneå. På andra sidan landsvägen blänkte Tårne älv, och bakom, Finland, klädd i grön sommarsvid. Karhu, en svart lapphund som mer liknar en lurvig svartbjörn än en hund, flämtade i sin kedja där han stod bunden utanför hundgården. Molnen stod helt stilla och svalor sydde som genomskinliga sömmar ut och in i takrännan. Tarja lyssnade på finska radion medan hon skurade bakom Norrlandspelargonerna i köket. Tarja är Stor-Brors städerska, hon var klädd i en lysande blå joggingdress i polyester och hade ett rosa band knutet om sitt röda yviga hår. Höga kindben, klang i rösten. Stor-Bror var på sjukhuset i Luleå.

S körde hela vägen från Stockholm. Det hann inte bli mörkt förrän vi var i Norrbotten och solen var på väg upp igen. Han gick och la sig på kökssoffan medan barnen lekte med Karhu och jag tog en kaffe på altanen med Tarja. Jag frågade henne om hon trivdes där i Övertårneå. ”Nå, int riktigt. Barnen och barnbarnen är som kvar i dä hemma. Men vi fann det hä huset. Och hä va stort och int så dyrt och så behövde gubbe me komma som ifrån.” ”Kommer ni stanna här?” ”Hä val vettelit. Hort he hoppå ta se.”

Tarja gick in och fortsatte städa och jag lade ut en dyna på gräsmattan och låg och tittade på barnen som byggt en koja under studsmattan på gårdsplanen. De hade hittat en stor svart långhorning som lät som att den fnittrade när de petade på den och de jublade av skratt. Då och då sprang de fram till Karhu och slängde sig på marken så att han skulle slicka dem i ansiktet. De tjöt av skräckblandad förtjusning när kedjan trasslade sig kring deras fötter.

Solen bländade mina stadsbleka ben. Små blåningar och skrapsår avslöjade mina nätter. Jag hade gymnastikskorna jag köpte i New York. De börjar bli slitna nu, sömmarna har släppt och färgerna blekts till pastellrosa och ljusgrönt. En spyfluga blänkte och kittlade på mitt knä. Det kom svala vindar från älven. Om inte barnen varit där skulle jag haft en vinflaska på bordet. Jag tänkte att det var bra, att jag blir trött på deras stim och slagsmål i baksätet men de hindrar mig från vinflaskan. Jag tänkte att jag ska bli bättre nu. Skriva, läsa. Och jag tänkte att jag ska vara med honom, han som låg och slumrade i rummet där intill. Tretton timmar tog det från Stockholm till Övertårneå. 105 mil. När Ellen och Olle somnat vevade han ner rutan och rökte en cigarett. Jag satt hopkurad med benen på sätet och lutade huvudet mot hans stickade tröja som jag knöglat in mellan bältet och fönstret. Vi planerade framtida resor och delade på en termos kaffe. Jag kan sitta i timmar och titta på honom när han kör. När han koncentrerar sig och rynkar pannan och näsborrarna vidgas litegrann så är han den vackraste mannen jag någonsin sett. Hans blick var blank och ibland lyste den låga solen honom guldfärgad. Då och då stannade han för att stoppa om barnen som börjar bli stora nu och låg och trängdes i baksätet. Ellen med huvudet på sin storebrors mage och tummen i munnen. Jag somnade också. Han smekte mig över kinden ibland.

Jag slumrade till på gräsmattan och vaknade av att Ellen lade sig raklång över mig och snusade in näsan mot min hals. En annans barn vid mitt bröst. Platta som pannkakor låg vi där. Som om min hud skulle lugna den där oron i ett barn som alltid är på väg någonstans. Hon säger att vi är lika, hon och jag. Att vi tycker om samma saker. Filosofofera och så. Vi tittade på molnen. ”Kan du hålla en hemlis?” ”Ja.” ”Det är en sång.” Och så sjöng hon tyst: ” Mors lilla lathund sa: Du må tro, jag jobbar bra, fastän vet du vad, inte just idag, jag gör det helst en annan dag. Mors lilla lathund sa: Ingen kan så bra som jag, men tycker du som jag, tycker du som jag, så gör jag det en annan dag. Tra-la-la-la-la-la, i morrn då ska jag knoga. Hela gusslånga dan, ja, oj, oj, oj, vad jag ska gno."

Hennes storebror kom och lade sig bredvid och berättade om fiskarna de fångat i Jukulajärvi, där vi skulle bo. Så vaknade S och Stor-Bror kom hem med nycklarna till stugan. Stor-Bror är, som ni förstår, stor. Nästan två meter lång är han och han har en jättemage som spänner under hängslena. Grått skägg och väderbitna kinder under de innerligaste blå ögon. Barnen ser ut som små kåldockor i knäet hans. Han har ärvt skogen runtomkring av sin far Ville som ligger begravd på kyrkogården. Det var morfar Villes bil som S fått ärva som vi åkte upp med från Stockholm.

Det var redan kväll när vi kom upp till stugan. Det är egentligen fyra små byggnader, en till att bo i, en bastu, en snickarbod och ett litet dass. De ligger ensamma vid tjärnen Jukulajärvi i myren under berget Jukulavaara. Tjärnen var alldeles blank och där speglades berget och trädtopparna som kvällssolen färgade höströda. I stugan finns två rum, ett kök och ett sovrum med tre sängar. Där finns en öppen spis och en hundkorg som Ellen envisades med att få sova i. Vi smorde in oss med myggmedel och grillade korv på verandan och sedan stupade barnen i säng. Jag hörde hur han läste godnattsaga för dem, kysste och stoppade om dem och jag hörde hur golvet knarrade när han ställde sig i dörröppningen och såg på mig.