Tidigt på morgnarna går jag upp ensam på berget, så långt upp att jag ser Torne älv som blänker vid landsgränsen. En tjäder som legat och tryckt i gräset skrämmer halvt ihjäl mig den här morgonen när den plötsligt lyfter mot himlen. S är kvar nere i stugan med barnen och kokar kaffe och ägg på vedspisen och dukar fram bröd och smör och spiralkorven vi handlat nere i Matarengi. Jag plockar en bukett fjällblommor åt honom: lappljung, vitrosa lingon, skogstjärna och lysande lila Jungfru Maria nycklar. På ett stenröse ligger ett nystan av äspingar och solar. Vår sjö ligger blank där nere och jag hör Karoh skälla på de två svanarna som mellanlandat hos oss i Jukulajärvi.

När barnen upptäcker att jag är tillbaka rusar de emot mig. ”Kristina! Kristina! Vad länge du varit borta. Vad har du med dig idag?” ”Vänta ska ni få se.” Jag sätter mig på huk och plockar fram dagens fynd ur fickan: fyra tänder från en renskalle jag hittat uppe vid röset. ”Är det vargtänder?” ”Nej, men kanske björn. Jag såg björnspår där uppe. Och björnspillning.” ”Såg du vargarna?” ”Nej de har nog sprungit till älven och simmat över till Finland nu.”

Efter att vi ätit lunch igår dök plötsligt två jämthundar upp utanför köksfönstret och barnen släppte skedarna så potatissoppan stänkte över bordet. ”Vargar! Vargar!” Vi hann inte reagera innan de sprungit iväg och när vi kom ut hängde de runt halsen på de främmande hundarna som viftade på svansen och slickade dem i ansiktet. ”Inte äckligt precis. Inte smakar det illa med vargpussar.” fnittrade Ellen.
”Pappa, pappa titta! Vi har fått vargar. Varsin varg pappa! Min ska heta Totto”, säger Ellen förtjust. ”Min ska heta Eld-Pizzan” säger Olle. ”Kolla pappa, är de inte söta? Tänk att vi har fått egna vargar.”

Men när vi kom tillbaka efter att ha varit och hälsat på Stor-Bror var varghundarna borta. Och nu står barnen och spanar ut genom köksfönstret. Rentänderna har de lagt i hinken med grodyngel, tillsammans med en gammal tioöring.

Senare på kvällen fiskar vi abborre på rev. De små nappar först, några kastar vi tillbaka i sjön, några sparar vi. ”Det är synd på den. Den är ju så ung och snart ligger den i pannan.” säger Ellen och stoppar in tummen i abborrens mun och bryter nacken av den. Solen ligger gömd bakom trädtopparna men den lyser fortfarande upp himlen. Vi driver in i myren där skvattram och pors doftar i ljungen. Fyra abborrar ligger och sprattlar i skrovet. Lommen ropar spöklikt och barnen svarar.