I love white sand

Motel 6, Alamogordo New Mexico.
Poolen öppnar om en timme och jag ska passa på att skriva av gårdagens dagboksanteckningar.

20 Maj, New Mexico
"Första kvällen i Tucson satt jag uppe och pratade krigsminnen med en gammal vietnamveteran till tre på morgonen. Han började gråta när han berättade om första gången han dödade någon. Då var han sexton år och skar halsen av en man, han minns fortfarande det gurglande ljudet. Sedan dess har han dödat tusentals människor. Mannen hade krigat i både vietnamkriget och knarkkriget i Mexiko och Sydamerika. Han mindes hur han slängt in handgranater i familjers hus och hur han en gång när han bombat med napalm i Vietnam sett en kvinna springa brinnande över marken nedanför. Jag mådde illa när jag lyssnade på hans historier. Det märktes att han var ärrad av krigandet. Nu var han insnöad på att hitta Bin Laden. Han kunde helt enkelt inte släppa tanken på att döda, den var som ingjuten i hans identitet. Jag försökte få honom att förstå att hans dagar som soldat var över och att det var dags att sluta hata. Då fick han plötsligt hjärtsvikt och ramlade ihop och jag fick hjälpa honom till rummet.

Dagen efter mötte jag honom i köket och han sa: "Thank you for escorting me to my room. I was so pitiful." Sedan var han som förbytt. Ok, han hade inte verkat riktigt vid sina sinnens fulla bruk kvällen innan men nu var han jättekonstig. Han betedde sig som om hans manlighet gått förlorad och nu gjorde han allt för att vinna den tillbaka. Han skrattade konstant och sa: "You're so cute." om allt jag gjorde. När jag drack vatten, gjorde våfflor, hade lönnsirap på våfflorna, åt våfflorna... Han blev konstigare och konstigare och till slut var vi tvugna att ignorera honom helt. Han gick omkring i hostelet och pratade med sig själv, skrattade eller låg på sin säng och sjöng eller gjorde sexljud: "Oh baby, oh baby yeah!". Det kändes som att vi var med i en psykologisk thriller. En kille på hostelet rekommenderade oss att kolla in recensionerna på nätet om stället. Tydligen var vi inte ensamma om att tycka att det var en konstig stämning.

Tucson visade sig iallafall vara en underbar liten stad. På andra sidan järnvägen låg 4th street fullt av mysiga fik och second handaffärer. Vi hamnade på ett poesicafé med livemusik och fantastiska mozzarellamackor. Flatan i kassan på Rainbowbar tipsade om bra ställen att spendera kvällen/natten, samtidigt som vi flörtade med henne tills hon blev alldeles rosig om kinderna. En bra kväll börjar med en Veggie mole quesedilla och drinken Horchata på restaurangen Martin's. Sedan vidare till Surly Wench Pub för några kalla med stadens rollergirls och rockabillys. Bästa klubben att avsluta på är Plush dit USA's indieband kommer och spelar. Själva började vi kvällen med att ta bilen utanför stan till Joe & Vicky's i korsningen Oracle/King. Dit kommer en salig blandning av cowboys, mexikanare och queers och sjunger karaoke tre dagar i veckan. Folket här har verkligen ingen självdistans och de sjöng som om de stod på Wembley Stadion. Det var en av den här resans höjdpunkter än så länge.

På den här flatbaren går inte alla buskar hem

Det mysiga poesicafét

Johanna provar fetdräkt

Vad som hände sedan kanske har att göra med att vi vaknade på campingplats 13, tog av vid väg 112 in till Tucson och möttes av en svart katt utanför hostelet. Vi råkade missa en avfart och sedan var det kört. Vi kunde inte hitta hem igen. Det var sent och ingen var ute och vi hade ingen karta. I två timmar var vi vilse innan vi äntligen hittade hostelet. Självklart möts vi av en skrattande psykopatgubbe när vi öppnar dörren. Jag behövde som tur var aldrig träffa honom igen men Johanna hade inte samma tur. när hon öppnade toadörren morgonen efter stod han där och kissade och när han såg att det var Johanna som öppnat utbrast han i ännu ett av sina American psycho-skratt. Woody Woodraft heter han tydligen och han ska ha väldigt tur om Usama bin Laden någon gång har vägarna förbi Roadrunner hostel i Tucson, Arizona.

Vi lämnade Tucson i morse och åkte genom ett vindigt Arizona. Vägen var kantad med tornados och man fick hålla hårt i ratten. Skyltarna varnade "Zero visibility possible" och "Take extreme cation". Efter en timme insåg jag att jag glömt min dagbok på hostelet och ringde dit. Då hittade de Johannas dagbok. Jag misstänker att våra hjärnor också ligger kvarglömda någonstans i Tucson. Nu är vi iallafall i New Mexico. Vi har besökt White Sand, en magiskt vacker plats med snövita sanddynor där vi blev barn igen. Ritade i sanden, gjorde skuggfigurer, skrattade och kutade runt. Synd att vi inte hade med oss stjärtlapp.

På kvällen tog vi in på ett motel 6 i närheten. Vi bubblade av glädje när vi såg de stora sängarna, TV:n, tvålpaketen och duschen, som ser ut som en sån där utslussningsmaskin i Sci-Fi filmer. Man vet aldrig, inte långt härifrån kan man se mystiska ljusfenomen om nätterna. Vi firade vår första natt på motel med Mc Donalds take away och ett spännande väderprogram på The Weather Channel. Jag älskar det här livet. Friheten är oslagbar. Johanna är så fin. Nu står hon och tvättar trosor och jag tycker så mycket om henne. Jag längtar efter Petter förståss. I natt drömde jag att vi sågs igen och han kysste mig så att jag ramlade omkull! Skulle vilja att han pussade på mina nya fräknar. Men det är härligt att skriva kärleksbrev och känna hur hjärtat slår kullerbyttor när jag tänker på honom."