Den där gråten

När jag kom hem till lägenheten låg det ett brev från Petters mamma i brevlådan.

Välkommen hem Kristina! Jag tycker om dig trots ditt val. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta! M

Då började jag gråta. Annars har jag inte gråtit någonting. Det är konstigt för jag brukade gråta nästan varje dag. Är det så här det är att vara lycklig?

Men det gör fortfarande ont i magen. Speciellt när jag rensar bort minnen. Jag måste göra det, orkar inte ha honom omkring mig. Tar ner fotografierna, kudden jag broderat hans namn på, teckningen han ritat till mig.

Idag låtsades jag att du var här och att jag hade handen i din bakficka.

Jag skulle vilja gråta. En stor, ful, snorig, påträngande gråt. Men den stannar kvar i magen. Jag måste anlita en professionell gråterska. Kosta vad det kosta vill.

Hittade mitt gamla gosedjur Molly i källarförrådet. Jag brukade lägga mina tårar på hennes ögon. Hon är en hund. Jag hatade henne när jag fick henne för att hon var så stor och ful. Men hon var skön att krama och till slut var det hon som fick följa med på alla semestrar. Hennes fula huvud stack upp ur Bamse-ryggsäcken och hon tittade på alla med sina gråtögon. Jag kramades lite med henne i källaren. Men det hjälptes inte.

Jag brukade gråta varje gång jag kollade på Extreme Home Makeover. Kanske ska ta fram TV:n ur garderoben igen. Preston i kombination med en stackars whitetrash familj borde göra susen.