Vilda svin och ärtmaskin

Pappa väntar på stationen i Gnesta. Vittgrått skägg. Tomteuppdrag imorgon. Vi åker till graven, tänder ljus för mamma, någon okänd har en lagt en krans formad som ett hjärta där. Jag pillar bort några av de sista löven som fallit från almen bredvid. Tänker att dör jag nu är det här jag vill ligga. Tänker att julen inte spelar lika stor roll längre.

Sedan åker vi och laddar ärtmaskinen i skogen så att vildsvinen ska få sin julmat. Att de sedan själva kanske hamnar på vårat julbord har de ingen aning om. De tycker nog att det är fantastisk manick som dykt upp i skogen, kanske gudomlig. Det svin som hittade den först är förmodligen hjälte idag.

Stugan är kall och luktar barndom. Jag bestämmer att jag ska åka hit snart igen. Sitta framför brasan på fårskinnsfällen och äta smörgås, blåsa på het choklad, somna i knät.

Jag blundar och hör mammas fotsteg i hallen.

Vi åker hem till pappa. Äter julmaten som Lena lagat. Hennes Janssons smälter i munnen, köttbullarna är gjorda på dovhjortsfärs, äppelmoset hemmamosat. Dricker must och pratar om träd pappa sågat ner. Plötsligt frågar han: ”Undrar hur du kunde bli som du blev?”

Man kanske skulle blivit timmerman, tänker jag.